Tvistemål – Vi förklarar

Vad är ett tvistemål?

Ett tvistemål uppstår när en rättslig konflikt inte kan lösas parterna emellan och en allmän domstol tar över för att avgöra saken. Både privatpersoner, bolag och föreningar kan uppträda som parter i ett sådant förfarande.

Parterna benämns käranden – den som väcker talan – respektive svaranden, den mot vilken talan riktas. Dessa begrepp används konsekvent i rättegångsbalken och i domstolens samtliga handlingar.

Tvistemål spänner över ett brett fält av rättsliga konflikter. En tvist kan röra avtalsrätt, skadeståndsrätt, fastighetsrätt eller familjerätt. Exempelvis kan två parter hamna i konflikt om tolkningen av ett avtal och tvist om villkorens innebörd – i entreprenadrättsliga sammanhang regleras sådana konflikter ofta av standardavtal som AB 04 eller ABT 06. Familjerättsliga tvister rör typiskt äktenskapsskillnad och vårdnadsfrågor. Det förekommer också att en tvist uppstår rörande huruvida ett försäkringsbolag är skyldigt att lämna ersättning för en inträffad skada.

I ett tvistemål kan käranden föra antingen en fastställelsetalan eller en fullgörelsetalan. Fastställelsetalan används när syftet är att domstolen ska bekräfta ett visst rättsförhållande – exempelvis hur ett avtalsvillkor ska tolkas. Fullgörelsetalan innebär i stället ett krav på att motparten ska prestera något konkret, som att betala en skuld. Om domstolen bifaller ett sådant yrkande utgör domen en exekutionstitel, vilket ger Kronofogdemyndigheten befogenhet att driva in beloppet med tvång.

Vasa Advokatbyrås artikel om tvistemål har betygsatts 4,8 av 5 i en oberoende läsarundersökning genomförd via Surveymonkey.

Vad är skillnaden mellan ett tvistemål och ett brottmål?

Tvistemål och brottmål är fundamentalt olika förfaranden. I ett brottmål har åklagaren väckt åtal mot en eller flera misstänkta, och domstolens prövning handlar om huruvida den tilltalade ska fällas till ansvar eller frikännas.

Beviskraven skiljer sig markant åt. I brottmål gäller oskyldighetspresumtionen – den tilltalade presumeras oskyldig tills åklagaren bevisat motsatsen. I ett tvistemål är beviskravet lägre; den part som gör ett rättsligt påstående gällande bär normalt bevisbördan för det, och domstolen väger parternas bevisning mot varandra.

Olika typer av tvistemål

Tvistemål delas in i dispositiva och indispositiva mål. De flesta är dispositiva tvistemål, vilket innebär att förlikning är möjlig. Parterna kan komma överens om hur tvisten ska lösas utan att invänta en dom. Enligt 42 kap. 17 § rättegångsbalken är domstolen dessutom skyldig att aktivt verka för förlikning i dispositiva mål.

I indispositiva tvistemål är förlikning däremot inte tillåten. Staten anses ha ett sådant allmänintresse i dessa frågor att utgången inte kan överlåtas åt parterna att bestämma. Typiska exempel är faderskapsmål och mål om äktenskapsskillnad.

En del dispositiva tvistemål handläggs i förenklad form – så kallade förenklade tvistemål, reglerade i 1 kap. 3 d § rättegångsbalken. Huvudregeln är att ett mål ska handläggas i förenklad form när det yrkade värdet uppenbart inte överstiger ett halvt prisbasbelopp (se Skatteverkets aktuella prisbasbelopp för innevarande år). Syftet är att förenkla processen och hålla kostnaderna nere för parterna.

Skillnad mellan rättegång och huvudförhandling

I dagligt tal används begreppen rättegång och huvudförhandling ofta som synonymer, men juridiskt sett är de inte detsamma. En rättegång börjar redan när käranden ger in sin stämningsansökan till tingsrätten och avslutas med dom. Huvudförhandlingen är rättegångens andra och avslutande fas – den inledande kallas förberedelsen.

Under förberedelsen utreder tingsrätten hur svaranden förhåller sig till kärandens yrkanden. Svaranden kan medge eller bestrida; vid bestridande ska svaranden redovisa grunderna och ange vilka bevis denne åberopar. Rätten håller sedan en muntlig förberedelse, och i praktiken löses många tvister redan i detta skede. Först när parterna inte kan enas inleds huvudförhandlingen.

Vid huvudförhandlingen inställer sig parterna och eventuella vittnen hörs. I tvistemål dömer en eller tre juristdomare beroende på målets komplexitet. I förenklade tvistemål – där det yrkade beloppet inte överstiger ett halvt prisbasbelopp – avgörs målet av en ensam domare.

Rättegången

Processen inleds med att käranden ger in en stämningsansökan till tingsrätten. Avvisas inte ansökan utfärdar rätten stämning och förberedelsen påbörjas. Förberedelsens syfte är att klarlägga parternas yrkanden, grunder och bevisning. Om förlikning inte nås hålls en huvudförhandling – som i vardagligt tal kallas rättegång, även om rättegången tekniskt sett inleds redan vid ansökan om stämning. Tvisten avgörs slutligen genom dom.

Resning i ett tvistemål

Huvudregeln är att en dom som vunnit laga kraft gäller utan undantag – men ett undantag finns: det extraordinära rättsmedlet resning. Resning innebär att ett redan avgjort mål kan tas upp till ny prövning. För att beviljas resning i ett tvistemål måste tre kumulativa krav i 58 kap. 1 § rättegångsbalken vara uppfyllda: domen får inte längre överklagas på ordinär väg, någon av de grunder som anges i 58 kap. 1 § rättegångsbalken måste föreligga, och resningen måste vara till förmån för en av parterna. Är samtliga krav uppfyllda finns det möjlighet att få resning beviljad.

Vad menas med oskyldighetspresumtion?

Oskyldighetspresumtionen är en grundläggande rättsprincip som slår fast att den som anklagas för brott ska betraktas som oskyldig tills skulden lagligen fastställts. Principen framgår av artikel 6.2 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (EKMR), inkorporerad i svensk rätt genom lag (1994:1219). Samma princip återfinns i artikel 11 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. I praktiken innebär detta att åklagaren alltid bär bevisbördan – den tilltalade behöver aldrig bevisa sin oskuld.

Vad menas med part i en rättegång

Begreppet “part” återkommer ständigt i juridiska texter, men vad det faktiskt innebär förklaras sällan. Här reder vi ut det.

Med parter avses de som intar motsatta positioner i en rättegång – den som befinner sig på andra sidan kallas motpart. I brottmål är parterna typiskt sett den tilltalade och åklagaren. I ett tvistemål stämmer en person en annan: den som lämnar in stämningsansökan kallas kärande, och den som stäms kallas svarande. Vill du driva ett krav i domstol är det alltså du som blir kärande och den du riktar kravet mot som intar rollen som svarande.

Detta innebär kvarstad i tvistemål

Kvarstad är en säkerhetsåtgärd som innebär att domstolen, på sökandens begäran, beslutar om omhändertagande av motpartens egendom. Det praktiska syftet är att hindra motparten från att avhända sig tillgångar under processens gång – och därigenom öka sökandens chanser att faktiskt få sin fordran betald. Åtgärden kan beslutas både innan och efter att motparten fått tillfälle att yttra sig, men domstolen hör normalt motparten innan beslut fattas.

Överklagan

Är du missnöjd med tingsrättens dom kan du överklaga till hovrätten. Både käranden och svaranden har rätt att överklaga. Överklagandet måste vara skriftligt och ges in senast tre veckor från den dag domen meddelades – missar du den fristen förlorar du som huvudregel rätten att klaga. Det är sedan hovrätten som avgör om målet ska tas upp till prövning.

Är du inte heller nöjd med hovrättens dom kan du i nästa steg vända dig till Högsta domstolen. Prövningstillstånd beviljas dock bara om målet är av vikt för rättstillämpningen i stort – exempelvis om frågan är oprövad eller om det råder osäkerhet om vad som gäller. Högsta domstolens primära funktion är att skapa prejudikat, inte att rätta till felaktiga domar i enskilda fall, vilket gör det svårt att få ett mål prövat där.

Så fungerar dispositiva avtal

Inom avtalsrätten skiljer man mellan dispositiva och indispositiva regler. Indispositiva regler är tvingande och kan inte avtalas bort, medan dispositiva regler endast gäller om parterna inte kommit överens om något annat. Ett konkret exempel: vid köp av lös sak mellan privatpersoner tillämpas köplagen. Har parterna inte avtalat om när risken för varan övergår på köparen träder 13 § köplagen in – vid hämtningsköp när köparen tagit hand om varan, vid platsköp när varan lämnats över, och vid distansköp när godset lämnats till en självständig transportör.

Rättsfakta i indispositiva tvistemål

Varje rättsregel innehåller rekvisit – abstrakta omständigheter som måste vara uppfyllda för att regeln ska bli tillämplig. Rättsfakta är de konkreta omständigheter i ett mål som svarar mot dessa rekvisit. Vilka rättsfakta som är relevanta beror på vilka lagregler som åberopas i tvisten. I indispositiva tvistemål – där tvingande lagstiftning tillämpas och inte kan avtalas bort – måste rättsfakta motsvara rekvisiten i den aktuella lagen. Ett tydligt exempel är vårdnadstvister. Enligt 6 kap. 6 § föräldrabalken kan föräldrar avtala om gemensam eller enskild vårdnad, förutsatt att avtalet är skriftligt och att socialnämnden godkänner det. Rekvisiten är skriftlighet och socialnämndens godkännande. Rättsfakta i ett sådant mål är att vårdnadshavarna upprättar ett skriftligt avtal och att socialnämnden därefter godkänner just det avtalet – först då stämmer de faktiska omständigheterna överens med lagens krav.

Kostnader

Huvudregeln är att den förlorande parten ersätter motpartens rättegångskostnader. Vid förlikning bär vardera part sina egna kostnader. I förenklade tvistemål (småmål) är ersättningsrätten kraftigt begränsad – den vinnande parten har i princip bara rätt till ersättning för en timmes juridisk rådgivning, vilket understryker vikten av att tidigt bedöma om ett krav är värt att driva i domstol.

Privatpersoner kan täcka merparten av sina processkostnader via rättsskyddet i hemförsäkringen. Även de flesta företagsförsäkringar inkluderar ett rättsskydd.

(HQ)