Force majeure och oskälighet – konsument II

Oskälighet

Enligt tidigare artiklar i denna serie krävs att fyra rekvisit är uppfyllda för att oskälighet ska anses föreligga enligt 36 § avtalslagen (SFS 1915:218). Huruvida dessa rekvisit är uppfyllda beror alltid på omständigheterna i det enskilda fallet – en bedömning som sällan låter sig göras i abstrakta termer.

Av 36 § avtalslagen framgår att man vid bedömningen av om ett avtal är oskäligt särskilt ska beakta om avtalsförhållandet är mellan en näringsidkare och en konsument. För en genomgång av konsumentskyddet och den särskilda konsumentregleringen hänvisas till Vasa Advokatbyrås artikel “Force majeure och oskälighet – konsument I”. Värt att framhålla är dock att bestämmelsens tillämpningsområde inte begränsar sig till renodlade konsumentförhållanden – även s.k. “näringsidkare–konsument-liknande” situationer kan omfattas.

Att även liknande situationer omfattas innebär i praktiken att man måste se till parternas faktiska ställning, erfarenhet och kunskap – inte enbart deras formella beteckning. Befinner sig en part i en klart underlägsen position kan 36 § avtalslagen tillämpas även om den parten formellt är en näringsidkare och därmed faller utanför det ordinarie konsumentskyddet.

Bestämmelsens innebörd och räckvidd behandlas tyvärr inte i förarbetena till avtalslagen, vilket innebär att tillämpningen till stor del fått formas genom praxis. Prejudikat från Högsta domstolen är dock inte särskilt talrika och motiveras ibland knapphändigt. De rättsfall som ändå finns utgör de viktigaste riktmärkena för hur regleringen ska förstås.

Praxis

Att 36 § avtalslagen saknar förarbetsstöd om konkret tillämpning borde ha föranlett en rik praxis från Högsta domstolen. Så är inte riktigt fallet – avgörandena är relativt få och motiveras ibland kortfattat. De utgör trots det den viktigaste tolkningskällan vi har att tillgå.

Det första avgörandet värt att analysera är NJA 1981 s. 711. En näringsidkare hade infört en skiljeklausul i avtalet, vilket innebar att en eventuell tvist inte kunde prövas av allmän domstol utan enbart av en privat skiljenämnd. Skiljeförfarande har fördelar – parterna kan exempelvis välja ledamöter med specifik sakkunskap – men nackdelen är att kostnaderna delas och lätt uppgår till flera hundratusen kronor. Högsta domstolen ogiltigförklarade klausulen med stöd av 36 § avtalslagen: konsumenten är typiskt sett den ekonomiskt svagare parten, och en skiljeklausul riskerar att i praktiken omöjliggöra rättstillgång. Samma slutsats drogs i NJA 1982 s. 800, där omständigheterna var likartade men med tillägget att även den aktuella näringsidkaren var en mindre aktör med begränsade resurser.

Det andra rättsfallet är NJA 1987 s. 639. Ett mindre bolag och en handelsagent – som fakturerade från eget företag – hade ingått ett avtal med en skiljeklausul. Handelsagenten yrkade att klausulen skulle jämkas med stöd av 36 § avtalslagen, och Högsta domstolen biföll yrkandet. Avgörande var att relationen väsentligen skilde sig från ett normalt förhållande mellan jämbördiga näringsidkare. Handelsagenten hade inte bedrivit liknande verksamhet varken före eller efter samarbetet med bolaget och ansågs sakna tillräcklig erfarenhet och förståelse för klausulens innebörd och branschens förhållanden i övrigt. Dessutom bar bolaget hyreskontrakt och betalade agentens kontorabonnemang – omständigheter som gav förhållandet drag av ett anställningsliknande beroendeförhållande. Dessa faktorer sammantagna vägde tungt i bedömningen. Däremot var påståendet att handelsagenten inte förstått klausulen i sig ingen tillräcklig grund för jämkning.

Det tredje rättsfallet är NJA 1983 s. 332. En köpare (I.S.) hade beställt ett parti kläder från USA och uppdragit åt P.L. att genomföra köpet och administrera villkoren. Betalningen tryggades dels via handpenning, dels via en rembursförbindelse – ett arrangemang där en bank garanterar säljaren betalning mot en regressfordran mot köparen. I.S. ingick en borgensförbindelse till banken, och i avtalet togs en klausul in som innebar att borgensförbindelsen gällde oberoende av ändringar i det underliggande köpet. Det köp som slutligen fullbordades avvek väsentligt från det ursprungliga. Högsta domstolen jämkade borgensförbindelsen med stöd av 36 § avtalslagen: banken hade intagit en överlägsen ställning vid avtalstillfället, och klausulen avvek markant från vad som är brukligt i liknande avtal.

Sammanfattningsvis ger 36 § avtalslagen ett utökat skydd för konsumenter, men räcker längre än så – även en formellt sett underlägsen näringsidkare kan skyddas. Vid bedömningen väger faktorer som kunskap, erfarenhet, beroendeförhållande och ekonomisk styrka in. Därutöver måste det aktuella avtalsvillkoret i sig vara oskäligt, vilket framför allt bedöms utifrån dess praktiska verkningar. Ett konkret råd: dokumentera noggrant de omständigheter som rådde vid avtalsingåendet – det kan vara avgörande om frågan om jämkning senare uppstår.

Att göra oskälighet gällande – vare sig i konsumentförhållanden eller liknande situationer – förutsätter god kännedom om avtalsrätten och den relevanta konsumentlagstiftningen. Vasa Advokatbyrå biträder regelbundet klienter i avtalsfrågor inom köp, tjänst och entreprenad. Hör gärna av dig om du behöver rådgivning.

Andra artiklar i serien om force majeure

Force majeure och oskälighet – Covid 19

Force majeure och oskälighet – effekten av jämkning

Force majeure och oskälighet – konsument

Force majeure och oskälighet – konsument II

Force majeure och oskälighet – klausulen?

Force majeure och oskälighet – utom kontroll

Force majeure och oskälighet – rimlig riskfördelning

Force majeure och oskälighet – rekvisitet oförutsägbarhet

Force majeure – rekvisitet väsentlig ändring (hardship)

Force majeure – avtal och klausuler

Författad av jur. trainee Henrik Berg