Force majeure och oskälighet – konsument II

, Force majeure och oskälighet – konsument IIOskälighet

Som redogjort i tidigare artiklar från Vasa Advokatbyrå gällande force majeure och oskälighet måste fyra rekvisit vara uppfyllda för att oskälighet ska anses föreligga. Frågan om rekvisiten är uppfyllda varierar beroende på situation i vilket det är upp till det konkreta fallet att avgöra.

I 36§ avtalslagen stadgas att man i bedömningen om ett avtal har kommit att bli oskäligt ska särskilt beakta om avtalsförhållandet är mellan en näringsidkare och en konsument. Gällande konsumentens skydd enligt konsumentregleringen; vänligen se Vasa Advokatbyrås artikel ”force majeure och oskälighet – konsument I”. Det som ytterligare förtjänas att lyftas fram är dock att även ”näringsidkar-konsument liknande” situationer omfattas.

Vad som avses med att även liknande situationer omfattas innebär att man måste se till parternas faktiska ställning, kunskap m.m. och utreda om en av avtalsparterna i övrigt intar en underlägsen ställning. Det kan således vara så att även en näringsidkare anses vara i en underlägsen ställning trots att man i övrigt inte kan åtnjuta skydd av den förmånliga konsumentregleringen.

Frågan om hur denna bestämmelse om att man måste beakta om ena avtalsparten är konsument eller i övrigt intar en underlägsen ställning redogörs inte får i förarbetena till lagen vilket är olyckligt. Det råder således en osäkerhet hur denna reglering ska tolkas även om praxis kommit att utveckla tolkningsramen något. Några av de mest centrala rättsfallen kommer att lyftas i följande stycken.

Praxis

Att 36§ avtalslagen inte förser en med en förklaring om hur regleringen ska tillämpas borde ha föranlett en omfattande praxis från framförallt högsta domstolen med en förklaring. Så är dock inte riktigt fallet då avgörande inte är särskilt talrika samt något spartanskt motiverade. Vi har dock inte mycket annat att gå på.

Det första rättsfallet som förtjänar att analyseras lita närmare är NJA 1981 s. 711. I rättsfallet hade en näringsidkare i avtalet infört en klausul om skiljeförfarande för det fall en tvist skulle uppstå. Att parterna avtalar om skiljeförfarande har den effekten att man inte kan vända sig till allmän domstol, om inte undantag gäller, utan endast till en skiljenämnd. En skiljenämnd är en privat sammansättning av, oftast jurister och sakkunniga, personer som dömer istället för t.ex. tingsrätten. En fördel med detta alternativ är att parterna kan försäkra sig om att ”domarna” har den särskilda sakkunskap som rättsområdet kräver gällande det praktiska. En nackdel är dock att parterna delar på kostnaderna för skiljeförfarandet vilket lätt kan uppgå till flera hundratusen kronor. Högsta domstolen förklarade klausulen ogiltig med grunden att den är oskälig. Detta då en konsument oftast är den ekonomiskt svagare parten i vilket klausulen skulle få effekten att man inte har råd att tillvarata sin rätt. Högsta domstolen kom till samma slutsats i NJA 1982 s. 800. I det sistnämnda målet var frågan densamma med skillnad att även näringsidkaren var en mindre aktör, och således hade mer begränsade resurser.

Det andra rättsfallet är NJA 1987 s. 639. I målet hade ett mindre bolag ingått ett avtal med en handelsagent vilken innehöll en skiljeklausul. Handelsagenten fakturerade från eget företag. Handelsagenten yrkade att högsta domstolen skulle förklara skiljeklausulen ogiltig genom 36§ avtalslagen. Högsta domstolen medgav jämkning (ogiltighetsförklaring av klausulen) med grunden att handelsagentens förhållande till bolaget väsentligen skiljde sig från ”det normala förhållandet” mellan två stycken jämbördiga näringsidkare. De omständigheter som vägde extra tungt var att handelsagenten varken bedrivit liknande verksamhet innan eller efter dennes arbete med bolaget, i vilket handelsagenten ansågs sakna erfarenhet och förståelse för klausulens i
Snnebörd och branschen i övrigt. Vidare så ansågs förhållandet kunna liknas något med anställningsförhållande, vägt det faktum att bolaget hade hyreskontraktet och betalade för abonnemanget till handelsagentens kontor. Dessa två omständigheter sammanvägt föranledde slutsatsen att handelsagenten varit i ett beroendeförhållande till bolaget i väsentligen högre grad än andra näringsidkare brukar vara. Att handelsagenten gjort gällande att denne ej förstått innebörden av klausulen var i sig ingen grund för jämkning.

Det tredje rättsfallet är NJA 1983 s. 332. I målet hade en köpare (I.S) beställt ett parti kläder från USA. Köpet skulle gå till som att I.S skulle uppdra åt P.L att ingå köpet med säljaren i USA och i övrigt administrera villkoren. Som garanti för betalningen erlades en handpenning varav resten skulle uppgå i en s.k. rembursförbindelse. Rembursförbindelser innebär att en bank säkerställer att säljaren får betalt i utbyte mot att de får en regressfordran mot köparen (I.S). I.S ingått borgensförbindelse till banken avseende transaktionen. I avtalet stipulerades även ett villkor, av banken, som stadgade att IS:s borgensförbindelse gäller oavsett ändring i avtalet. Det köp som senare kom att fullbordas avsåg en väsentlig ändring från det tidigare köpet. I.S ville då jämka dennes borgensförbindelse trots att banken vidhöll att I.S, genom avtalsklausulen, hade gått med på alla ändringar avseende köpeobjektet.
Högsta domstolen medgav ändring enl. 36§ avtalslagen med grund att banken intagit en överlägsen ställning vid undertecknandet av avtalet samt att ett sådant villkor skiljer sig väsentligen från liknande avtal. Klausulen, och borgensförbindelsen, jämkades.

Sammanfattat innebär regleringen ett utökat skydd för konsumenter men även för de som i övrigt intar en ”underlägsen ställning”. Vad som avses med underlägsen ställning får avgöras från fall till fall med beaktande av faktorer som kunskap, erfarenhet, beroendeförhållande, ekonomisk styrka m.m. Utöver detta måste såklart även själva villkoret i sig föranleda oskälighet vilket får bedömas främst utifrån avtalsklausulens praktiska verkningar.

Frågan om oskälighet kan göras gällande i konsumentförhållanden eller liknande förhållanden förutsätter således en viss kunskap om just konsumentregleringen och avtalsrätten i övrigt. Vasa Advokatbyrå har arbetat med avtalsfrågor gällande allt från köp till tjänst, entreprenad och mycket mer i långt över ett årtionde. Tveka inte att höra av dig!

Andra artiklar i serien om force majeure

Force majeure och oskälighet – Covid 19

Force majeure och oskälighet – effekten av jämkning

Force majeure och oskälighet – konsument

Force majeure och oskälighet – konsument II

Force majeure och oskälighet – klausulen?

Force majeure och oskälighet – utom kontroll

Force majeure och oskälighet – rimlig riskfördelning

Force majeure och oskälighet – rekvisitet oförutsägbarhet

Force majeure – rekvisitet väsentlig ändring

Force majeure – avtal

Författad av jur. trainne Henrik Berg

Ring, vi hjälper dig