Force majeure och oskälighet

Detta är den fjärde artikeln i serien ”force majeure” från Vasa Advokatbyrå. I tidigare artiklar har vi behandlat rekvisiten ”väsentlig ändring” och ”förutsebarhet” samt lite om vad rekvisiten innebär i praktiken. Som tidigare sagt har regleringen om force majeure inte använts särskilt flitigt i svensk rätt, vilket troligen har att göra med en lång tid av ekonomisk stabilitet.

Detta är endast ett av fyra rekvisit för att force majeure ska anses föreligga. Se gärna våra andra artiklar om force majeure och kontakta oss om ni har några frågor. P.g.a. ämnets komplexitet och oprecishet kan en konkret prövning komma att se något annorlunda ut.

Rekvisiten

Som skrevs i föregående artikel kan oskälighet/force majeure föreligga om följande rekvisit föreligger;

Avtalsförhållandet ska väsentligen påverkats av den yttre händelsen/omständigheten,
Parterna ska inte insett eller bort insett den senare händelseutvecklingen,
Händelsen/omständigheten ska ligga utanför parternas kontroll och
Riskfördelningen mellan parterna ska vara lämplig.

Utom parternas kontroll

Det tredje rekvisitet för att ett avtal ska anses kunna vara oskäligt, och utgöra grund för force majeure, är att händelsen/omständigheten ska ligga utom parternas kontroll. Vad som avses med detta regleras inte i 36§ avtalslagen men framgår däremot av köplagen (jfr. bl.a. 27, 40 och 57§§ köplagen samt 14 och 30§§ konsumentköplagen). Vad som avses med ”utom parternas kontroll” framgår även av art. 7.1.7 i UNIDROIT Principers.

Den grundläggande idén med rekvisitet ”utom parternas kontroll” är att det ska röra sig om en händelse som ingen av parterna kan råda över; alltså en händelse utanför parternas kontrollsfär. Händelser som inträffar inom denna sfär brukar vara den partens ansvar, alltså bär den parten risken vars ansvar omfattade kontrollsfären där händelsen inträffade (jfr. köplagen). Det är vanligt att avtalspartens kontrollsfär även innefattar ett ansvar för underleverantörer, anställda och dylikt (jfr. transportavtal i NJA 2014 s. 425). Utöver att händelsen inträffar inom en avtalspart kontrollsfär förutsätts även att parten haft en möjlighet att förebygga händelsen eller i vart fall begränsa skadan. Den senare bedömningen torde vara väldigt restriktiv i vilket en avtalspart har en väldigt omfattande skyldighet att förebygga samt begränsa skador inom ens egen kontrollsfär. Den praktiska bedömningen om en händelse inträffat utom en parts kontrollsfär torde således te sig lik bedömningen om händelsen gick att förutse. (jfr. art. 79 CISG gällande internationella köp).

Vad som konkret måste föreligga för att en händelse ska anses ligga utom parternas kontroll är osäker i och med att högsta domstolen hittills inte haft så många tillfällen att pröva frågan för sig självt på senare tid. Ej heller UNIDROIT Principles ger något belysande exempel av vad som avses med en händelse utom parternas kontroll. Något mer konkret information ges i lagkommentar till 27§ köplagen. Där stadgas att bedömningen om huruvida kontroll förelegat bör utgå från om avtalsparten, i detta fall säljare, haft möjlighet att förebygga eller begränsa skadan inom ramen för sin normalt bedrivna verksamhet. Av detta följer att en säljare inte bör kunna undgå ansvar enl. en bestämmelse lik oskälighetsbedömingen/force majeure om säljaren normalt sett ansvarar för skadan; det ska alltså röra sig om en extraordinär händelse. Det är dock viktigt att hålla i åtanke att bestämmelserna i 36§ avtalslagen, art. 6.2.2 UNIDROIT Principles och 27§ köplagen är lite annorlunda utformade och avser olika situationer, även om de delar många element med varandra.

Sammanfattat utgår rekvisitet ”bortom kontroll” från att endast extraordinära händelser utanför det normala ”ansvarsområdet” utgör grund för oskälighet och därmed force majeure. Dock saknar både svensk och internationell regler belysande exempel eller konkreta rättsfall i vilket frågan dessvärre inte kan ges ett mer konkret svar.