Force majeure – avtal

Force majeure har länge varit ett begrepp som de flesta känner till men få behövt tillämpa på allvar. I takt med en alltmer instabil världsekonomi och störningar i globala leveranskedjor har frågan åter hamnat i fokus – vem kan leverera enligt avtal, och vad händer när omständigheterna plötsligt förändras? Oavsett din situation ger en grundläggande förståelse för avtalsrätten dig bättre förutsättningar att navigera osäkra tider.

Force majeure

Force majeure är en juridisk term som betecknar situationer där en avtalspart kan vara befriad från ansvar när denne ställs inför en övermäktig situation som hindrar fullgörandet av avtalsprestationen. Traditionellt sett avser begreppet yttre omständigheter som krig, epidemier och naturkatastrofer – händelser bortom mänsklig kontroll.

Force majeure saknar uttrycklig lagreglering i svensk rätt och är därmed en ren avtalsrättslig konstruktion (se nedan om 36 § avtalslagen och UNIDROIT). Det innebär att parterna fritt kan avtala om vilka situationer som ska omfattas. Inom transportbranschen är det exempelvis vanligt med klausuler som reglerar naturhändelser som storm, regn och översvämningar. Huruvida force majeure kan tillämpas analogt med köplagens regler om ansvarsfrihet – se 27 § köplagen – är fortfarande en omdiskuterad och osäker fråga i svensk rätt.

Vad räknas som force majeure?

Force majeure används för att beskriva händelser utanför en parts kontroll som omöjliggör fullgörandet av avtalsförpliktelser. Begreppets exakta innebörd i ett specifikt avtal bestäms alltid av den aktuella klausulens lydelse – det finns ingen universell definition i svensk lagstiftning.

Vanliga force majeure-händelser är naturkatastrofer, krig, strejker och terroristattacker. Eftersom klausuler varierar kraftigt – ibland med uttömmande uppräkningar, ibland med generella formuleringar – är det avgörande att läsa igenom den aktuella klausulen noggrant för att förstå vad som faktiskt omfattas i det enskilda avtalet.

En force majeure-klausul befriar inte automatiskt en part från avtalsansvar. För att klausulen ska vara tillämplig krävs normalt att händelsen var oförutsedd, stod utanför partens kontroll och faktiskt omöjliggjorde – eller orimligt försvårade – avtalets fullgörande. Därtill förutsätts att parten agerar i god tro och vidtar skäliga åtgärder för att begränsa skadan och återuppta prestationen så snart det är möjligt.

Force majeure kan ge ett viktigt skydd när extraordinära händelser inträffar, men det kräver en aktiv och dokumenterad hantering. Rätten att åberopa klausulen är sällan automatisk – och en felaktig tillämpning riskerar att i stället konstituera kontraktsbrott med skadeståndsansvar som följd.

Att jämka ett avtal

På det internationella planet utgör UNIDROIT Principles ett av de viktigaste harmoniseringsverktygen inom avtalsrätten. Sverige tillträdde samarbetet redan 1940. Principerna är inte direkt inkorporerade i svensk rätt men används regelbundet som tolkningskälla av svenska domstolar vid avtalstvister av alla slag.

Den svenska avtalslagen har i hög grad påverkats av internationella källor som UNIDROIT Principles, men innehåller ingen uttrycklig force majeure-reglering. I stället hanteras liknande situationer via 36 § avtalslagen, som ger domstol möjlighet att (i) jämka ett avtal helt eller delvis (ii) på grund av omständigheter som förelåg vid avtalsslutet, eller omständigheter som uppkommit senare, (iii) om avtalet annars skulle bli oskäligt att upprätthålla. Bestämmelsen är avsiktligt brett utformad och är tänkt att fånga upp alla situationer där ett avtal bör anses oskäligt – däribland sådana som i andra rättssystem hanteras som force majeure. I praktiken innebär detta att om force majeure föreligger enligt avtalsrättsliga principer, är sannolikheten stor att avtalet också kan jämkas med stöd av 36 § avtalslagen.

Bedömningen av vad som utgör oskälighet enligt 36 § avtalslagen påverkas i stor utsträckning av internationella rättskällor, inte minst UNIDROIT Principles – något som är naturligt givet att avtalslagen inte självständigt definierar begreppet “oskälighet”.

Oskälighet – rekvisiten

Eftersom oskälighet inte är definierat i svensk lagstiftning ger UNIDROIT Principles en viktig vägledning. Dessa principer representerar en kodifiering av grundläggande avtalsrättsliga regler gemensamma för ett flertal rättssystem. Enligt UNIDROIT Principles ska följande rekvisit vara uppfyllda för att en situation ska anses utgöra oskälighet – vilket i förlängningen även avgör om force majeure kan åberopas:

• Avtalsförhållandet ska ha rubbats väsentligt. Att avtalsförhållandet ska ha rubbats väsentligen innebär att den yttre omständigheten måste haft en omfattade påverkan på avtalspartens möjlighet att uppfylla sin prestation eller avtalet i övrigt. Flera internationella källor resonerar utifrån att omständigheten ska vara så pass väsentlig, att dess påverkan på avtalet innebär tillkomsten av ett nytt avtal. I många fall går ett avtal alltid att uppfylla om man är beredd att vidta de åtgärder som krävs. Frågan om 36§ eller force majeure kan aktualiseras handlar dock mer om vad som är skäligt att förvänta sig av en avtalspart, med beaktande av alla relevanta omständigheter.
• Risken ska ha varit oförutsebar vid avtalets ingående. Det första rekvisitet stadgar således att avtalsparterna inte ska ha insett eller bort insett risken för att händelsen ska ha inträffat. Ett exempel är att den som väljer att köra en leverans av varor genom ett krigsdrabbat område, bort inse risken att transporten kan komma att förstöras. Således borde inte den situationen utgöra force majeure. Däremot finns det ingen fast gräns för vilken nivå av försiktighet som avtalsparten ska iaktta i vilket man får avgöra frågan utifrån vad som är skäligt att förvänta sig.
• Händelsen ska ha varit utanför avtalspartens kontrollsfär. Ingen av parterna ska ha haft direkt eller indirekt kontroll över händelsen eller de omständigheter som orsakade händelsen.
• Den lämpliga riskfördelningen. Frågan om hur en lämplig riskfördelning ser ut varierar starkt från avtal till avtal. Som exempel torde näringsidkare nästan alltid bära risken för transporter till konsumenter, däremot får en aktiehandlare räkna med risker för spekulationer.

Samtliga rekvisit måste vara uppfyllda för att oskälighet ska anses föreligga enligt UNIDROIT Principles. Svenska domstolar är dock inte bundna av dessa internationella källor, varför bedömningen kan variera beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. Varje situation måste därför analyseras utifrån sitt specifika sammanhang.

Ovan ges en introduktion till ett av avtalsrättens mest komplexa och praktiskt viktiga områden. Serien fortsätter i separata delar här på Vasa Advokatbyrås webbplats.

Andra artiklar i serien om force majeure

Force majeure och oskälighet – Covid 19

Force majeure och oskälighet – effekten av jämkning

Force majeure och oskälighet – konsument

Force majeure och oskälighet – konsument II

Force majeure och oskälighet – klausulen?

Force majeure och oskälighet – utom kontroll

Force majeure och oskälighet – rimlig riskfördelning

Force majeure och oskälighet – rekvisitet oförutsägbarhet

Force majeure – rekvisitet väsentlig ändring (hardship)

Force majeure – avtal

Författad av jur. trainee Henrik Berg