Force majeure och oskälighet – rimlig riskfördelning

Denna artikel är den femte i Vasa Advokatbyrås artikelserie om force majeure. I de föregående delarna har vi behandlat rekvisiten “väsentlig ändring” och “oförutsägbarhet” samt hur dessa tillämpas i praktiken. Force majeure-regleringen har historiskt använts sparsamt i svensk rätt – sannolikt till följd av en lång period av ekonomisk stabilitet som minskat behovet av avtalsrättslig jämkning.

Detta är ett av fyra rekvisit för att force majeure ska anses föreligga. Vi hänvisar till övriga artiklar i serien för en fullständig bild och tar gärna emot frågor. Eftersom ämnet är komplext och rättsläget delvis oklart kan bedömningen i det enskilda fallet skilja sig från de generella utgångspunkter som presenteras här.

Rekvisiten

Som framgick av föregående artikel kan jämkning på grund av oskälighet eller force majeure bli aktuell om samtliga följande rekvisit är uppfyllda:

• Avtalsförhållandet ska väsentligen påverkats av den yttre händelsen/omständigheten,
• Parterna ska inte insett eller bort insett den senare händelseutvecklingen,
• Händelsen/omständigheten ska ligga utanför parternas kontroll och
• Riskfördelningen mellan parterna ska vara lämplig.

Riskfördelningen

Det fjärde och sista rekvisitet kräver att riskfördelningen mellan avtalsparterna i övrigt är rimlig – det vill säga att risken inte skäligen bör bäras ensidigt av den drabbade parten. Trots sin till synes abstrakta karaktär har rekvisitet prövats i ett flertal rättsfall och gett upphov till en relativt sammanhållen praxis. Att Högsta domstolen ägnat frågan uppmärksamhet hänger troligen samman med behovet av klarare vägledning i ett annars öppet bedömningsutrymme.

Förutsättningarna för jämkning sammanfattas på följande sätt: avtalet ska (i) ha förändrats väsentligt till följd av senare inträffade omständigheter, (ii) förändringen ska inte ha varit förutsebar för den drabbade parten, (iii) omständigheterna ska ligga utanför parternas kontroll, och (iv) riskfördelningen ska vara rimlig – risken bör inte skäligen bäras ensidigt av den förlorande parten.

De flesta avtal innefattar en viss grad av risktagande som parterna medvetet accepterar när de ingår avtalet. Principen gäller även om en parts förutsättningar för avtalet senare visar sig felaktiga. Aktieköp är ett klassiskt exempel: spekulationen på kursstegring är inbyggd i avtalets natur, och det är allmänt känt att kurser kan falla lika väl som stiga. Möjligheten att åberopa 36 § avtalslagen – eller motsvarande reglering – är inte avsedd att skydda en part från risker som är inneboende i avtalets karaktär. Annars vore det möjligt att konstruera avtal med innebörden ”krona så vinner jag, klave så förlorar du” – vilket uppenbart vore oskäligt mot motparten.

Vilken risknivå en avtalspart måste acceptera bedöms utifrån avtalets syfte och karaktär. Aktieköp, borgensåtaganden och långvariga kommersiella avtalsförhållanden förväntas generellt bära en högre riskprofil. Bedömningen liknar i praktiken den som görs vid rekvisitet ”bortom kontroll”: vilka risker borde en part rimligen ha räknat med när avtalet ingicks?

Vägledande internationell praxis utgörs av (i) Suezdomen, (ii) Ula-domen och (iii) Esso-domen.

Suezdomen avgjordes av en svensk skiljenämnd och rörde ett avtal om byggande och leverans av ett fartyg. Till följd av Suezkrisen 1956 sjönk marknadspriset på skepp kraftigt, varefter köparen åberopade ekonomisk force majeure och hävdade att köpet väsentligen påverkats av värdeminskningen (jfr. Vasa Advokatbyrås artikel om “oskälighet, väsentlig ändring”). Skiljenämnden vägrade jämkning med motiveringen att prisvolatilitet på fartygsmarknaden är allmänt känd – den som agerar i branschen måste räkna med denna risk som en inneboende del av verksamheten.

I Ula-domen hade en köpare ingått avtal med Statoil om löpande oljeleveranser. När priset sjönk drastiskt till följd av nya oljefonder genererade Statoil en mervinst om flera miljarder norska kronor. Den norska skiljedomstolen jämkade ändå inte avtalet, med hänvisning till att offshore-industrin traditionellt är undantagen nationell avtalsreglering och att köparen borde ha räknat med snabba prisrörelser som en branschspecifik risk. Avgörandet kontrasterar mot Esso-domen, som behandlades i Vasa Advokatbyrås artikel om “oskälighet, väsentlig ändring”. I Esso-domen hade ett bolag åtagit sig att till fast pris leverera nafta till ett kommunalt energibolag. Råvarupriserna steg med 300–400 procent, och den norska skiljenämnden valde att jämka avtalet och tillåta en fördubbling av det fasta priset för att delvis kompensera för kostnadshöjningen.

Att Ula- och Esso-domarna kan verka motstridiga är naturligt. Jan Ramberg resonerar i Allmän avtalsrätt (Wolters Kluwer, u 10.1, Visby, 2016, s. 203) att den avgörande skillnaden troligen var att Ula-domen inte innefattade en faktisk realvärdesförlust – varken köparen eller Statoil led en konkret ekonomisk skada av prisförändringen som sådan.

Sammanfattningsvis ska frågan om rimlig riskfördelning bedömas utifrån avtalets typ och syfte – en bedömning som i grunden liknar den som görs avseende de övriga rekvisiten: (i) väsentlig ändring, (ii) oförutsägbarhet och (iii) bortom kontroll.

Med detta avslutas genomgången av rekvisiten för att oskälighet ska föreligga. Vasa Advokatbyrå fortsätter serien med artiklar om tolkning av force majeure-klausuler, skillnaderna och likheterna mellan 36 § avtalslagen och force majeure, samt relaterade ämnen. Artiklarna är fritt tillgängliga och ni är välkomna att höra av er med frågor.

Andra artiklar i serien om force majeure

Force majeure och oskälighet – Covid 19

Force majeure och oskälighet – effekten av jämkning

Force majeure och oskälighet – konsument

Force majeure och oskälighet – konsument II

Force majeure och oskälighet – klausulen?

Force majeure och oskälighet – utom kontroll

Force majeure och oskälighet – rimlig riskfördelning

Force majeure och oskälighet – rekvisitet oförutsägbarhet

Force majeure – rekvisitet väsentlig ändring (hardship)

Force majeure – avtal

Artikeln är författad av juridisk trainee Henrik Berg.