Force majeure och oskälighet – rekvisitet oförutsägbarhet

Force majeure och oskälighet – rekvisitet oförutsägbarhet Detta är den tredje artikeln i serien ”force majeure” från Vasa Advokatbyrå. I den tidigare artikeln har vi behandlat rekvisitet ”väsentlig ändring” och lite om vad rekvisitet innebär i praktiken. Som tidigare sagt har regleringen om force majeure inte använts särskilt flitigt i svensk rätt, vilket troligen har att göra med en lång tid av ekonomisk stabilitet.

Detta är endast ett av fyra rekvisit för att force majeure ska anses föreligga. Se gärna våra andra artiklar om force majeure och kontakta oss om ni har några frågor. P.g.a. ämnets komplexitet och oprecishet kan en konkret prövning komma att se något annorlunda ut.

Rekvisiten

Som skrevs i föregående artikel kan oskälighet/force majeure föreligga om följande rekvisit föreligger;

Avtalsförhållandet ska väsentligen påverkats av den yttre händelsen/omständigheten,
Parterna ska inte insett eller bort insett den senare händelseutvecklingen,
Händelsen/omständigheten ska ligga utanför parternas kontroll och
Riskfördelningen mellan parterna ska vara lämplig.

Oförutsägbarhet

Att en händelse/omständighet som senare kommer att omkullkasta hela premissen för avtalet ska vara oförutsebar, nämns inte i 36§ avtalslagen eller på annat håll. Det framgår dock tydligt av art. 6.2.2.3 punkten b i UNIDROIT Principles som stadgar ”Events could not reasonably have been taken into account by disadvantaged party” samt av högsta domstolens praxis och lagens förarbeten.

Skulle ett avtalsförhållande komma att väsentligen påverkas av t.ex. ett krig gäller det att utreda huruvida den part som förlorar på händelsen haft skäl att förutse händelsen. Om så skulle visa sig vara fallet är inte rekvisitet uppfyllt. Den förlorande parten borde då istället ha garderat sig mot situationen som att införa en klausul om ansvarsfrihet. Dock kan man inte ställa hur höga krav som helst på vad parterna ska kunna förutsätta vilket stadfästs endast av ett engelskt rättsfall. En rimlig nivå av vad som bör kunna anses förutses är således beroende av parterna. Att regleringen förutsätter en rimlig nivå (reasonably) torde innebära att en avtalspart skulle förutsett informationen med grund att det varit faktiskt möjligt. I bedömningen torde beaktas den grad av svårighet som krävts för att få reda på omständigheten/risken för omständigheten, särskilt vad gäller ekonomiskt. Som ”rimligt” borde inte vara att man genom att spendera 100 000 kr kan få reda på omständighet för att skydda ett kontrakt värd samma summa.

I art. 6.2.2.3 punkten b i UNIDROIT Principles exemplifieras ”förutsebarhet” som följande; A åtar sig att leverera olja till B. Det land som A menar hämta oljan ifrån är vid avtalstidpunkten ekonomiskt och socialt instabilt. Experterna förutspår en väpnad konflikt inom kommande månaden. Tre månader in i avtalet bryter konflikten ut i vilket A:s olja förstörs. A torde i detta fall ha förutsett risken i vilket ansvar för kontraktsbrott inte kan anses oskäligt. A torde inte kunna åberopa force majeure.

I samma artikel exemplifieras en annan vanlig situation där händelsen som utgör hinder gör sig gradvis mer gällande. Vid vilken nivå bör man anse att avtalsparten bort ha insett händelsen? Exemplet lyder som följande; A och B har ingått ett köpeavtal där köpeskillingen ska erläggas en bit in i framtiden. Beräknas inflation på valutan, i relation till A:s (säljarens) hemvaluta ska vara 5 procent. Någon vecka innan köpeskillingen ska erläggas så dyker den avtalade valutan med nästan 80 procent p.g.a. en politisk kris. I detta fall torde A kunna åberopa oskälighet, och därmed force majeure, i och med att det plötsliga valutaändringen inte är vanligt förekommande.

Regleringen om oförutsägbarhet är således relativt svårhanterlig i och med att frågan sällan prövas på egen hand i praxis. Av exemplen torde dock kunna utläsas att bestämmelsen till stor del baseras på en helhetsbedömning av all tillgänglig information och prognoser.

Ett annat överhängande problem är att det inte räcker med att den förlorande avtalsparten ska ha rimligen kunnat förutse händelsen, man måste även rimligen kunnat förutse konsekvensen. I praktiken vållat detta mer eller mindre samma problem som om händelsen ens kommer att inträffa. Hur vet man om en storm kommer bli så pass kraftig att man inte kan utföra en leverans om knappt nyheterna vet detta? Svaret torde bli att man gör samma prövning som ovan; alltså en helhetsbedömning om vilken information som fanns inom rimligt räckhåll vid tidpunkten för avtalets ingående.

Avslutande exempel

A och B ingår ett avtal om leverans av te. B ska leverera teet från Tyskland, genom Danmark till Sverige varav B bär ansvaret. Om leveransen blir försenad eller uteblir ska B erlägga 10 000 kr varav den totala köpeskillingen är 100 000 kr. När te-leveransen är under transport förstörs leveransen av en storm. Nyheterna har varnat om stormen sedan en vecka tillbaka. I detta fall torde inte B kunna åberopa oskälighet när A gör gällande skadeståndet i och med att B, genom att kolla på nyheterna, kunnat förutse händelsen. Man borde alltså kunna räknat med att B håller sig relativt bra uppdaterat om vädret och nyheterna i övrigt. Om dock B visserligen sett nyheterna, men stormen blivit mycket värre än nyheterna sagt, bör B kunna åberopa oskälighet och därmed force majeure. Detta då B inte rimligen kunnat förutse konsekvensen av händelsen.