Entreprenad – kontrakt och tolkning

Entreprenadindustrin är en av samhällets mest grundläggande sektorer. Här möts aktörer av vitt skilda storlekar – från de som uppför hela stadsdelar till hantverkaren som byter ett badkar i ett småhus. Gemensamt är att de alla bidrar till den bebyggda miljö som vi tar för given i vardagen.

Till skillnad från många andra branscher saknar Sverige en allmängiltig lagstiftning för entreprenadförhållanden – med undantag för konsumentuppdrag som regleras i konsumenttjänstlagen (1985:716). I stället har branschen själv enats om gemensamma spelregler, i praktiken genom Byggandets Kontraktkommittés (BKK) standardavtal. Det är dock alltid möjligt att avtala om egna villkor, och standardavtalen är just det – utgångspunkter, inte tvingande regler.

Kontraktet

Ett entreprenadkontrakt kan i princip utformas fritt, så länge det håller sig inom ramen för tvingande lagstiftning. Parterna kan alltså själva reglera ansvar, förfarande, planering, garantitider och felpåföljder. Det är just detta avtal som avgör vad du har rätt till om en tvist uppstår – inte vad som i efterhand känns rimligt för endera parten.

I praktiken väljer många aktörer att tillämpa något av BKK:s standardavtal, helt eller med anpassningar. Vid exempelvis en gipsvägg är AB 04 det vanligaste valet. En vanlig justering är att parterna avtalar om en annan garantitid än de tio år som annars följer av 4 kap. 7 § 1 st. AB 04 – kortare eller längre beroende på uppdragets karaktär och parternas riskbedömning.

Det är också vanligt att parterna förtydligar hur vissa villkor ska tillämpas i det enskilda projektet. Ett praktiskt exempel är att precisera beräkningsmetoden för 6 kap. 6 § AB 04, som stadgar att värdet av ÄTA-arbeten ska beräknas enligt avtalad á-prislista, prissatt mängdförteckning, eller annan avtalad debiteringsform. Vill parterna utesluta andra beräkningsmetoder bör det framgå uttryckligen i kontraktet – gärna kompletterat med en bifogad á-prislista.

Tolkning av avtal

Även ett välskrivet avtal kan lämna utrymme för oenighet. Frågan är vad som gäller när parterna tolkar ett och samma kontrakt på helt olika sätt.

Avtalstolkning är sällan okomplicerat. Det saknas fasta lagregler för hur ett avtal ska tolkas, och domstolarna beaktar en rad faktorer: (i) parternas gemensamma vilja vid avtalstillfället, (ii) avtalets ordalydelse, (iii) dess systematik och uppbyggnad, (iv) syftet med avtalet, (v) branschpraxis och (vi) sedvanan mellan just dessa parter. Inom entreprenadjuridiken tillkommer ytterligare en komplikation: rättsområdet är dispositivt. Det innebär att lagar som köplagen (1990:931) eller konsumenttjänstlagen normalt inte kan tillämpas om inte avtalet öppnar för det – vilket ställer höga krav på att kontraktet faktiskt täcker de situationer som kan uppstå.

Högsta domstolen (HD) prövade en liknande fråga i NJA 2018 s. 653. I målet hade beställaren anlitat en underentreprenör för avloppsarbeten inom ramen för en delad entreprenad, och parterna tillämpade det äldre ABT 94. Under garantitiden sprack avloppet. Underentreprenören åtgärdade felet men krävde ersättning för att ha behövt öppna upp golvet – ett merarbete som uppgick till mer än 15 procent av den ursprungliga ersättningen. Frågan var om denna kostnad ingick i avhjälpandeskyldigheten.

Ostridigt i målet var att underentreprenören inte ansvarade för golvet som sådant. Eftersom ABT 94 inte innehöll någon uttrycklig reglering av avhjälpandets räckvidd tolkade HD avtalet mot bakgrund av entreprenadjuridikens principer och obligationsrättens allmänna regler. Slutsatsen blev att underentreprenören var skyldig att bära kostnaden för att återställa golvet – som ett led i ett fullständigt avhjälpande av felet i avloppet.

Utgången kan te sig oväntat, men rättsfallet illustrerar en viktig lärdom: när standardavtalet tiger är det domstolens tolkning av entreprenadjuridiken som avgör – inte parternas egna förväntningar.

Tips

Både som entreprenör och beställare lönar det sig att lägga tid på att utforma ett tydligt och heltäckande avtal. Här är fyra konkreta punkter att ha i åtanke:

1. Vilket avtal tillämpas? Ange uttryckligen om ni tillämpar AB 04, ABT 06 eller ett eget kontrakt. Otydlighet på den punkten är en vanlig källa till tvist redan innan projektet är avslutat.

2. Är avtalet tillräckligt konkret? Standardavtalen innehåller abstrakta begrepp som “skäligt” och “normal standard”. Specificera vad dessa innebär i ert projekt – det minskar utrymmet för olika tolkningar när arbetet väl är igång.

3. Är språket lättförståeligt? Juridisk terminologi kan vara precis, men ett avtal som parterna själva inte förstår ger ett sämre skydd än ett enklare skrivet. Sikta på klarhet framför formalism.

4. Har ni dokumenterat ändringar löpande? Under projektets gång uppstår ofta tilläggsarbeten och nya överenskommelser. Se till att dessa regleras skriftligt med hänvisning till det ursprungliga kontraktet – muntliga överenskommelser är svåra att bevisa om en tvist uppstår.

Författad av jur. trainee Henrik Berg