Force majeure och oskälighet – effekten av jämkning

När force majeure eller oskälighet väl kan åberopas uppstår en viktig följdfråga: vad blir den faktiska rättsföljden? Ska hela avtalet ogiltigförklaras, eller räcker det med en justering av ett enskilt villkor? Svaret beror på om det rör sig om en avtalad force majeureklausul eller en tillämpning av 36 § avtalslagen (1915:218) – och de två regelverken fungerar på ganska olika sätt. Nedan reder vi ut skillnaderna och ger praktiska råd om hur du bör tänka i respektive situation.

Force majeure

Som Vasa Advokatbyrå beskriver i artiklarna om force majeure och oskälighet är force majeure en rent avtalsrättslig konstruktion. Det innebär att parterna i princip fritt kan bestämma klausulens innehåll – inklusive vilka rättsföljder som inträder om den aktualiseras. En välutformad force majeureklausul brukar innehålla differentierade rättsföljder beroende på händelsens art och varaktighet. Det kan t.ex. vara rimligt att avtala om tillfällig befrielse från prestation vid kortvariga störningar, medan hävning reserveras för situationer där hindret är långvarigt eller permanent. En graderad rättsföljd ger parterna flexibilitet och minskar risken för tvister om vad som egentligen gäller.

I konsumentförhållanden gäller dock en viktig begränsning: en force majeureklausul får aldrig inskränka konsumentens rättigheter under gällande konsumentlagstiftning. Om klausulen ger konsumenten sämre skydd än vad t.ex. konsumentköplagen (2022:260) föreskriver, är klausulen utan verkan i den delen. Det råder alltså ett konsumentskyddande tvingande regelverk som sätter ett golv för vilka rättsföljder som kan avtalas. För en mer ingående genomgång av detta, se Vasa Advokatbyrås artikel om force majeure och oskälighet ur konsumentperspektiv.

Ett illustrativt exempel: konsumenten A köper biljetter till en konsert av näringsidkaren B. Konserten ställs in på grund av ett virusutbrott. B åberopar force majeure och erbjuder, med stöd av en avtalsklausul, biljetter till en konsert av samma slag nästkommande år. Konsumentköplagen blir här tillämplig och avgör ramen för tillåtna rättsföljder. Generellt sett har konsumenten en stark ställning – vid dröjsmål kan A kräva fullgörelse, och om dröjsmålet är väsentligt föreligger även rätt till hävning. Säljaren B saknar en motsvarande rätt att ensidigt bestämma formen för avhjälpande. Det avgörande är att dröjsmålet inte beror på A och att det är av väsentlig betydelse – inte att det orsakats av en extraordinär händelse utanför B:s kontroll.

Sammanfattningsvis: vid force majeure inträder den rättsföljd som parterna avtalat om, med den viktiga reservationen att konsumentskyddslagstiftningen alltid sätter en nedre gräns för vad som kan avtalas i konsumentförhållanden.

Oskälighet

Rättsföljden av en jämkning enligt 36 § avtalslagen (1915:218) är mer öppen och situationsberoende än vid force majeure. Till skillnad från en avtalad klausul är generalklausulen ett lagstadgat instrument med allmän tillämplighet – och lagen anger inte uttryckligen vad resultatet av en jämkning ska bli. En praktisk tumregel är att fråga sig: vad är det som är oskäligt, och hur skulle ett skäligt avtal se ut? Svaret på den frågan pekar oftast mot en rimlig rättsföljd.

Enligt äldre praxis ansågs jämkning i första hand kunna leda till att ett villkor faller bort eller justeras inom avtalets ram. I NJA 1987 s. 639 ogiltigförklarades en skiljeklausul, och i NJA 1983 s. 332 upphävdes en borgensförbindelse. Rättsläget komplicerades dock av NJA 1989 s. 346, där Högsta domstolen ansåg att ett försäkringsavtal kunde utvidgas genom jämkning – ena partens åtaganden kom alltså att öka snarare än minska. Domen har kritiserats i doktrinen bl.a. för sin bristfälliga motivering, men den är fortfarande gällande rätt. Rättsvetenskaplig litteratur beskriver 36 § avtalslagen som i princip öppen för alla typer av jämkningsåtgärder inom skälighetens gränser. I praktiken är de vanligaste metoderna prisjustering, nedsättning av prestation och bortfall av skadeståndsansvar.

Rättsföljden av oskälighet är alltid situationsspecifik. En oskälig skiljeklausul torde normalt ogiltigförklaras i sin helhet, medan ett oskäligt räntevillkor snarare leder till en justering av räntenivån. Är du konsument är en rimlig utgångspunkt att se hur konsumentlagstiftningens skydd ser ut – det ger ledning för vad som kan anses vara en skälig lösning. Notera även att 36 § avtalslagen i princip kan appliceras parallellt med en force majeureklausul, även om detta är ovanligt i praktiken eftersom klausulen typiskt sett redan reglerar rättsföljden. I internationella affärsförhållanden, där 36 § avtalslagen inte är tillämplig, hanteras force majeure-frågor i stället av instrument som UNIDROIT Principles of International Commercial Contracts.

Avslutande tips

Det första steget i en konkret situation är alltid att undersöka om avtalet innehåller en force majeureklausul och vad den i så fall stadgar. Om klausulen saknas – eller om oskälighet är den relevanta grunden – bör du identifiera exakt vad som är oskäligt och varför. När du analyserat den frågan brukar svaret på vilken rättsföljd som är rimlig följa naturligt. I praktiken är detta dock sällan enkelt, och en jurists bedömning kan vara avgörande för att nå rätt slutsats.

Vasa Advokatbyrå har i över femton år biträtt klienter i avtalstvister – från standardiserade köpeavtal till komplexa entreprenadrättsliga förhållanden. Hör av dig om du behöver en juridisk bedömning av din situation.

Andra artiklar i serien om force majeure

Force majeure och oskälighet – Covid 19

Force majeure och oskälighet – effekten av jämkning

Force majeure och oskälighet – konsument

Force majeure och oskälighet – konsument II

Force majeure och oskälighet – klausulen?

Force majeure och oskälighet – utom kontroll

Force majeure och oskälighet – rimlig riskfördelning

Force majeure och oskälighet – rekvisitet oförutsägbarhet

Force majeure – rekvisitet väsentlig ändring (hardship)

Force majeure – avtalsskrivning och klausuler

Författad av jur. trainee Henrik Berg