Ultimata guiden om Preskriptionslagen

Preskriptionslagens tillkomsthistoria

Preskriptionslagen (1981:130) ersatte den tidigare Preskriptionsförordningen från 1862. Regleringen är i stora drag densamma, men den moderna lagen innehåller särskilda skyddsregler till förmån för konsumenter – en nyhet jämfört med 1862 års förordning. Värt att notera är att ett stort antal speciallagar innehåller egna preskriptionsregler som enligt principen om lex specialis alltid tar över preskriptionslagen när de är tillämpliga.

När är preskriptionslagen tillämplig?

Preskriptionslagen gäller fordringar – det vill säga obligationsrättsliga anspråk. Sakrättsliga rättigheter som äganderätt och panträtt faller utanför lagens tillämpningsområde och kan aldrig preskriberas. En praktiskt viktig fråga är vad som händer med en panträtt när den underliggande fordringen preskriberas. Svaret finns direkt i lagen: panträtten lever kvar trots att fordringen preskriberas, vilket innebär att panthavaren fortfarande kan ta panten i anspråk.

Lagen är delvis dispositiv. Två näringsidkare kan därmed fritt avtala om en längre eller kortare preskriptionstid än lagens huvudregel om tio år.

Möjligheten att åstadkomma preskriptionsavbrott kan däremot inte avtalas bort, se 12 § PreskL.

Vad innehåller preskriptionslagen?

Lagen är kortfattad och består av totalt 13 paragrafer. I rättspraxis och doktrin används förkortningen PreskL.

Av 2 § PreskL framgår huvudregeln: en fordran preskriberas tio år efter tillkomsten, förutsatt att inget preskriptionsavbrott skett. Mot konsumenter gäller en kortare tid om tre år. En fordran uppkommer vanligast genom avtal, men kan även uppstå till följd av en skadegörande handling – om A orsakar skada för B får B en fordringsrätt mot A, och det är just denna rätt som kan preskriberas.

Preskriptionsavbrott

Preskriptionsavbrott regleras i 5 § PreskL och innebär att preskriptionstiden börjar löpa på nytt. Lagen är uttömmande – avbrott får bara ske på de sätt lagen anger. Ett konkret exempel: B har en fordran mot A som uppkom 2010 och avser betalning om 1 000 kr. Fordringen preskriberas normalt 2020. Om A betalar en del av skulden år 2015 sker preskriptionsavbrott, och en ny tioårsfrist löper från det datumet – fordringen preskriberas då istället 2025. Avbrott kan åstadkommas på flera sätt: delbetalning, erkännande av skulden eller att borgenären uttryckligen meddelar gäldenären om fordringens existens. Det sistnämnda sker i praktiken ofta när ett företag anger fordringsinformation direkt i fakturan till kunden.

Preskriptionsavbrott kan åstadkommas av såväl borgenären som gäldenären.

Kan lagens bestämmelser avtalas bort?

Som nämnts är lagen delvis dispositiv, men reglerna om preskriptionsavbrott är tvingande enligt 12 § PreskL. Parterna kan inte avtala om att avbrott ska ske på annat sätt än vad lagen föreskriver, och det är heller inte möjligt att komma överens om att en fordran aldrig ska preskriberas. Ett sådant villkor är ogiltigt, och huvudregeln om tio år – eller tre år gentemot konsument – gäller ändå.

Av 1 § PreskL framgår att lagen gäller fordringar “i den mån inte annat följer av vad som är särskilt föreskrivet”. Detta syftar på specialpreskription. Flera centrala lagar – däribland Köplagen, Konsumentköplagen, Konsumenttjänstlagen och Jordabalken – innehåller egna preskriptionsregler som träder in före PreskL. Dessa specialregler tar alltid över genom principen om lex specialis.

Författat av: Faris Devic

Läsvärt: