Preskriptionslagen tillkomsthistoria
Preskriptionslag (1981:130) upphävde den tidigare gällande Preskriptionsförordningen från 1862. Nuvarande reglering avviker inte nämnvärt från tidigare, med undantaget för de skyddshänsyn man tagit i lagen för konsumenter. Som vi ska se nedan finns det ett stort antal speciella preskriptionsregler i olika lagar. När så är fallet går dessa före preskriptionslagen.
När är preskriptionslagen tillämplig?
Lagen är tillämplig på fordringar. Svensk rätt gör skillnad på obligationsrättsliga anspråk och sakrättsliga anspråk. En fordringsrätt är ett obligationsrättsligt anspråk. Exempel på sakrätten är äganderätt och panträtt. Dessa två nu nämnda rättigheterna (sakrätterna) kan aldrig preskriberas (de är ju inga fordringar i preskriptionslagens mening). Avseende panträtt kan frågan uppstå, vad som händer med panträtten, om fordringen som är kopplad till panten preskriberas. Det finns i lagen en uttrycklig bestämmelse som anger att även om fordringen preskriberas kan inte panträtten preskriberas.
Lagen är delvis dispositiv. Således finns inga hinder för två näringsidkare att avtala om en längre eller kortare preskriptionstid än huvudregeln om 10 år.
Preskriptionsavbrott kan dock inte avtalas bort, se 12 § PreskL.
Vad innehåller preskriptionslagen?
Totalt innehåller lagen 13 paragrafer. Lagen förkortas ofta PreskL.
I 2 § PreskL stadgas huvudregeln att en fordran preskriberas 10 år efter dess tillkomst. Detta såvida avbrott ej skett. I bestämmelsens andra stycke framgår att en fordran mot en konsument preskriberas 3 år efter fordringens tillkomst. Det vanligaste sättet för en fordran att uppkomma är genom avtal men det är också möjligt att en fordran uppkommer genom en skadegörande handling. Om A skadar B får B en fordringsrätt mot A. Det är denna fordringsrätt som är föremål för preskription i lagen.
Preskriptionsavbrott
Huvudregeln är alltså att en fordran preskriberas 10 år efter dess tillkomst. Det är dock möjligt att genom preskriptionsavbrott skjuta fram tidpunkten för när fordringen preskriberas. Detta regleras i 5 § PreskL. Lagen anger att preskriptionsavbrott enbart får ske på de sätt som lagen stadgar. Om exempelvis B har en fordran mot A. Den uppkom 2010. I den framgår att A ska betala 1000 kr för en vara. Enligt huvudregeln preskriberas fordran 2020. Om A betalar en del av summan 2015, har preskriptionsavbrott skett. I så fall räknas preskription från 2015 och fordringen preskriberas då 2025. Således är betalning ett preskriptionsavbrott. Ett annat är om borgenären (den som har en fordringsrätt) särskilt meddelar gäldenären (den som ska betala) att en fordran finns. I så fall har preskriptionsavbrott skett. Ett praktisk exempel på detta är nära företag anger det i fakturan som de skickar ut till sina kunder.
Ett preskriptionsavbrott kan åstadkommas såväl av borgenären som av gäldenären.
Kan lagens bestämmelser avtalas bort?
Jag nämnde tidigare att lagen delvis är dispositiv. Reglerna om produktionsavbrott är enligt 12 § PreskL inte dispositiva. Parter kan således inte själva genom avtal bestämma att ett presktiionavbrott ska ske på ett annat sätt än vad lagen föreskriver. Parter får inte heller egenmäktig komma överens om att en fordran aldrig ska preskriberas. Sådana villkor är ogiltiga (12 § PreskL) och huvudregeln om 10 år gäller (eller 3 år om gäldenären är konsument).
Det kan särskilt nämnas att lagen i 1 § PreskL föreskriver att den är tillämplig på fordringar, “i den mån inte annat följer av vad som är särskilt föreskrivet”. Vad som här åsyftas är specialpreskription. Det finns ett stort antal specialbestämmelser som reglerar när en viss fordran ska anses preskriberad. Exempelvis innehåller Köplagen, Konsumentköplagen, Konsumenttjänstlagen och Jordabalken egna bestämmelser rörande preskription. Dessa går före preskriptionslagen genom principen om lex specialis.
Författat av: Faris Devic