Att ha en fordran mot en gäldenär som sätts i konkurs kan bli en jobbig historia när man väl vill få betalt. Att vänta på att konkursen avslutas innebär inte enbart en stor tidsåtgång utan även en osäkerhet. Man vet ju inte om man faktiskt kommer få betalt eller inte. Skulle konkursen dessutom leda till ett bevakningsförfarande utan att man har pant som säkerhet krävs dessutom en del eget arbete.
Att en konkurs innebär irritationer för framförallt borgenärerna är dock i mångt och mycket ett nödvändigt ont. Processen vid en konkurs syftar till att främja flera intressen vad gäller både effektivitet och förmåner. Man kan således inte förvänta sig att alla kommer få som dem vill. Med detta sagt händer det dock att ett konkursbo och en konkursförvaltare gör fel. Denna artikeln kommer grundligt att förklara konkursförvaltarens ansvar.
Konkursförvaltarens ansvar
En konkursförvaltares uppdrag innefattar ett stort antal åtaganden som förutsätter en djup sakkunskap på området. Uppdraget i sin helhet kan indelas i tre delar vilka är;
- Utredningsfasen. I den första fasen ingår att utreda konkursboets (gäldenärens) ekonomiska situation samt en plan på bästa förfarandesätt och upprätta en bouppteckning med tillgångar, fordringar och borgenärer. Utredningsfasen innebär även initiala åtgärder för att ”bromsa” verksamheten, t.ex. säga upp hyresavtal och dylikt.
- Realisationsfasen. Denna fas innefattar att realisera alla de tillgångar som är utmätningsbara. Därtill ska även annonsering, marknadsföring, värdering och dylikt ske. Konkursförvaltaren ska även beslut om auktion eller underhandsförsäljning är lämpligast samt administrera det praktiska.
- Utdelning och redovisningsfasen. Den tredje fasen innebär att besluta om utdelning av de influtna medlen till borgenärerna samt redovisa resultatet av åtgärderna. Borgenärerna ska få betalt efter deras ev. prioritet på fordran vilken konkursförvaltaren måste ha koll på.
Skulle konkursförvaltaren brist på någon av punkterna kan denne bli skadeståndsskyldig. Skadeståndsskyldigheten gäller såväl mot gäldenären som mot borgenär och tredje man. Skadeståndsbedömningen för konkursförvaltare regleras särskilt i 17 kap. konkurslagen i vilket skadeståndslagen inte tillämpas. Skadeståndsansvaret enl. 17 kap. konkurslagen tillämpas på krav med grund i konkursförvaltarens uppdrag. Vart denna gräns går är inte alltid helt säkert. Skulle dock inte 17 kap. konkurslagen tillämpas gäller fortfarande skadeståndslagens ansvarsregler. Även andra skadeståndsgrundande regleringar kan aktualiseras som t.ex. miljöbalken.
För att konkursförvaltaren ska bli skadeståndsskyldig förutsätts att denna varit culpös (oaktsam av viss nivå); alltså att konkursförvaltaren brustit i sin omsorg på något sätt. I denna bedömning brukar man utgå från att konkursförvaltaren ska utföra sitt uppdrag i enlighet med etisk professionalism. Konkursförvaltarna ska alltså utföra sitt uppdrag på bästa sätt beaktat såväl ekonomiska intressen som lagen. Prövningen utgår även från att en konkursförvaltare besitter specialkunskaper inom ämnet i vilket ganska höga krav kan ställas. Dock finns en viss ansvarsbegränsning gällande ”skyddat intresse” som fastslagits i praxis. Ansvarsbegränsningen kan i viss mån reducera ansvaret till att endast omfatta situationer där förvaltaren åsidosatt en lagbestämmelse som skyddar tredje man. Ansvarsbegränsningen gäller inte om 17 kap. konkurslagen tillämpas.
Tvist gällande konkursförvaltarens åtgärder
Under handläggning av konkursen ska konkursförvaltaren vidta en lång rad åtgärder vilka ibland kan bli fel. Ett exempel kan vara förvaltarens vård av de få likvida medel som finns. Rent allmänt innefattar förvaltarens uppdrag att vårda tillgångarna på bästa sätt. Gällande likvida medel ska dessa göras räntebärande så snart som möjligt vilket är av borgenärernas intresse. I ett rättsfall från 1931 (NJA 1931 s. 619) klandrade borgenärer konkursförvaltarens val av bankkonto för de likvida medel som fanns i boet. Konkursförvaltaren hade valt ett bankkonto där medlen varit direkt tillgängliga men med en väldigt låg ränta jämfört med andra alternativ. Högsta domstolen ansåg att konkursförvaltaren varit culpös när denne valt kontot med lägre ränta då det inte fanns ett behov av att omedelbart kunna ta ut medlen. Borgenärerna erhöll således skadestånd motsvarande mellanskillnaden. Detta rättsfall är idag nästan 90 år gammalt men torde bära samma värde idag. I modern praxis har även skadeståndsskyldigheten kommit att utökas något till att avse även andra tredje män som inte omfattas av 17 kap. konkurslagen (jfr. NJA 1996 s. 700).
I ett rättsfall från 1969 (NJA 1969 s. 390) ansågs dock konkursförvaltaren inte varit culpös när konkursboet hamnade på obestånd. Konkursförvaltaren hade beslutat att driva vidare ett bolag avseende byggnationen av en entreprenad varpå en underentreprenör anlitades. Som försäkring avtalades att arbetet skulle beställas av konkursboet och hanteras som en massafordring vilken åtnjuter viss prioritet. När konkursboet senare hamnade på obestånd stämde underentreprenören konkursförvaltaren för mellanskillnaden. Högsta domstolen menade dock att konkursförvaltaren, efter omständigheterna, förfarit på bästa sätt och inte kunnat förutse att även konkursboet skulle hamnat på obestånd.
Sammanfattat har särskilt borgenärer men även andra tredje män en uttrycklig rätt till skadestånd vid konkursförvaltarens oaktsamhet. I övrigt kan skadeståndslagen eller annan ansvarsgrundande reglering tillämpas. Att driva en process mot ett konkursbo kan ibland vara svårt och tidskrävande. Vasa Advokatbyrå är dock alltid reda att företräda klientens intressen!
