Många som står inför ett juridiskt problem funderar över vad en advokatbyrå egentligen gör och hur den juridiska processen går till. Vi reder ut några viktiga begrepp.
Vad gör en advokatbyrå?
Den som har hamnat i ett juridiskt problem behöver ofta hjälp av en advokatbyrå. Advokatbyrån kan hjälpa dig under alla steg i processen och kan bland annat upprätta och granska avtal, skicka stämningsansökan, förhandla med motpart och driva process i domstol.
Juridiken är otroligt bred och det finns lagar och regler som omfattar nästan allting i samhället. Därför är det få advokatbyråer som håller på med all typ av juridik. Istället brukar advokatbyråer vara inriktade på en större kategori av juridiska problem eller en viss typ av klienter. En vanlig uppdelning är mellan ”affärsjuridik” och ”humanjuridik”. Till affärsjuridiken hör sådant som aktiebolagsrätt, kommersiella tvister och skattefrågor. Till humanjuridiken hör bland annat familjerätt, straffrätt och migrationsrätt. Det är också vanligt att vara inriktad mot exempelvis privatpersoner, småföretag eller stora internationella bolag.
Vi på Vasa Advokatbyrå tar oss an många typer av rättsliga problem och är vana vid att jobba med sådana frågor som människor då och då stöter på under sitt liv. Det kan handla om tvister med försäkringsbolag, fel i fastighet eller bostadsrätt, avtalsrätt och mycket annat. Till våra största klientgrupper hör privatpersoner och företagare.
På en advokatbyrå jobbar framförallt advokater och biträdande jurister. För att bli advokat måste man ha juristexamen och ha jobbat minst tre år på advokatbyrå. Biträdande jurister har juristexamen från universitetet och blir ofta advokater efter att ha jobbat några år på byrån. På advokatbyrån behövs också andra yrkeskategorier, som till exempel paralegals och juristassistenter.
Tvister
En advokatbyrå jobbar ofta med att företräda den ena parten i en tvist. En tvist uppstår enkelt uttryckt när två personer eller företag inte kommer överens. På Vasa Advokatbyrå jobbar vi ofta med tvister mellan till exempel en konsument och ett företag, en småföretagare och ett försäkringsbolag eller en bostadsrättsförening och ett byggbolag.
Förlikning
Många tvister blir lösta redan innan de hamnar i domstol. Då brukar man säga att parterna förlikas. Parterna kan vilja förlikas och undvika en domstolsprocess för att till exempel spara tid och pengar eller upprätthålla en god affärsrelation.
Stämning
Om parterna inte kan eller vill komma överens kan tvisten hamna i domstol. En process i domstolen startas genom att den ena parten skickar in en så kallad stämningsansökan till tingsrätten. Det är det som menas med att ”stämma” någon. Den part som stämmer den andra kallas för kärande, och den som blir stämd kallas för svarande. En stämningsansökan måste enligt rättegångsbalken innehålla följande delar:
- Ett bestämt yrkande. Med yrkande menas vad parten vill ha. I en tvist mellan en konsument och ett företag kan konsumentens yrkande till exempel vara att företaget ska åläggas att betala 10 000 kr till konsumenten.
- En utförlig redogörelse för de omständigheter som åberopas till grund för yrkandet. I exemplet med tvisten mellan konsumenten och företaget skulle grunden för konsumentens yrkande till exempel kunna vara att det är fel på en TV som konsumenten har köpt eftersom det visade sig att TV:n var fuktskadad vid köpet och därför inte går att använda.
- Uppgift om vilka bevis som åberopas och vad man avser att bevisa med respektive bevis. I vårt exempel skulle konsumenten till exempel kunna lämna in ett kvitto på köpet och ett skriftligt utlåtande från en reparatör om att TV:n är fuktskadad och har varit det sedan köpet.
- Uppgifter om varför domstolen är behörig. Med det avses att man har vänt sig till rätt domstol. När det gäller konsumenttvister kan konsumenten vända sig till tingsrätten där han eller hon bor.
Rättegång
Många associerar nog ordet rättegång till brott och straff. Men faktum är att även så kallade tvistemål, alltså processer mellan privatpersoner och/eller företag, avgörs genom rättegång. Det som i folkmun kallas för rättegång, alltså när parterna och eventuella vittnen kommer till domstolen och pratar i rättssalen, heter med en juridisk term huvudförhandling. Rättegången i juridisk mening pågår under mycket längre tid än så. Rättegången börjar redan när stämningsansökan lämnas in och pågår tills efter det att domen har meddelats.
Genom sin dom bestämmer tingsrätten vem av parterna som har rätt och vad den rättsliga konsekvensen ska bli. I exemplet med konsumenten och företaget kan tingsrätten exempelvis komma fram till att konsumenten har rätt och att företaget därför ska betala 10 000 kronor till konsumenten. Domstolen kan också komma fram till att konsumenten har rätt i att det var fel på TV:n men att 10 000 kronor är för mycket och istället bestämma att företaget ska betala till exempel 5 000 kronor. Däremot kan tingsrätten inte bestämma att konsumenten, som har yrkat på 10 000 kronor i ersättning, istället ska få 15 000 kronor i ersättning – även om konsumenten rent juridiskt skulle ha rätt till det. Man brukar tala om att ”yrkandet sätter ramen för processen”. Domstolen kan alltså inte gå utöver det som parterna har yrkat på.
Överklaga
Den som har fått fel i tingsrätten och är missnöjd med det kan överklaga domen till nästa instans – hovrätten. Det måste normalt göras inom tre veckor. En viktig skillnad mellan hovrätten och tingsrätten är att tingsrätten prövar alla fall som kommer in till den, medan hovrätten gör en förhandsgranskning av fallen och bara prövar vissa. När hovrätten bestämmer att ett fall ska prövas kallas det att hovrätten meddelar prövningstillstånd. Prövningstillstånd ska enligt rättegångsbalken bland annat meddelas om det finns anledning att betvivla riktigheten av tingsrättens dom. Om man är missnöjd även med hovrättens dom går det att överklaga till högsta instans – Högsta domstolen. Högsta domstolen tar dock upp väldigt få fall och fokuserar nästan uteslutande på sådana fall som är intressanta ur juridisk synpunkt, till exempel frågor som inte har prövats tidigare eller där man är osäker på vad som egentligen gäller. Bara den omständigheten att man anser att hovrättens dom är felaktig är alltså inte tillräckligt för att Högsta domstolen ska pröva frågan.