När du lämnar in en stämningsansökan till tingsrätten inleder du formellt en tvist som kan komma att avgöras inför domstol. En central fråga i varje tvistemål är vem som har att bevisa vad – det vill säga vem som bär bevisbördan för en viss omständighet. Kan den part som bär bevisbördan inte styrka sitt påstående, riskerar den att förlora målet på den punkten. I den här artikeln går vi igenom begreppet bevisbörda, vad som styr dess placering och hur du bör tänka strategiskt i din tvist. Vi berör även presumtionsregler och överviktsprincipen.
Presumtionsregler
Bevisbördan innebär att en part måste styrka de påståenden den åberopar inför domstolen. Lyckas parten inte med det, utgår domstolen i regel från motpartens version. I vissa lagar finns s.k. presumtionsregler – lagregler som direkt reglerar var bevisbördan placeras. Dessa regler innebär att domstolen presumerar, det vill säga antar, att en viss omständighet föreligger, tills motsatsen bevisas av den part som bär bevisbördan.
Ett tydligt exempel på en presumtionsregel finns i 31 § konsumenttjänstlagen (KTjL). Lagen reglerar avtal om tjänsteutförande mellan ett företag och en privatperson (konsument). Enligt 31 § KTjL är en näringsidkare skadeståndsskyldig gentemot konsumenten om tjänsten färdigställs för sent – det vill säga att näringsidkaren är i dröjsmål. Presumtionen är att dröjsmålet beror på omständigheter som faller inom näringsidkarens kontroll. Vill företagaren undgå skadeståndsansvar måste denne aktivt visa att förseningen orsakats av en omständighet utanför dennes kontroll, exempelvis force majeure. Kan det inte visas, dömer domstolen typiskt sett till konsumentens fördel. Presumtionsregeln skyddar den svagare parten och lägger bevisbördan på den part som har bäst förutsättningar att frambringa bevisning.
Faktorer som kan avgöra bevisbördans placering
Saknas en specifik lagregel om bevisbördans placering gör domstolen en sammantagen bedömning utifrån flera faktorer. En grundläggande fråga är rimlighet: vem är det skäligt att belasta med bevisbördan? En annan faktor är om ett påstående avser något ovanligt eller avvikande – den part som gör gällande något atypiskt kan i sådana fall behöva bevisa det. Domstolen väger dessutom in vem av parterna som praktiskt sett har lättast att säkra och presentera bevisning. Den part som befinner sig närmast bevismedlen – exempelvis innehar relevanta handlingar eller kontrollerar ett tekniskt system – löper störst risk att tilldelas bevisbördan.
Överviktsprincipen
I mål där ingen av parterna formellt bär bevisbördan kan domstolen i stället tillämpa överviktsprincipen. Principen innebär att den part vars version framstår som mest sannolik vinner bifall till sina yrkanden. Det gäller att presentera övertygande bevisning – vittnesuppgifter, skriftliga handlingar, sakkunnigutlåtanden eller annan dokumentation – som gör din berättelse mer trovärdig än motpartens. Lyckas du med det kan det vara avgörande för utgången av din tvist.
Att tänka på:
Vägen till en huvudförhandling är ofta lång och kräver noggrann förberedelse – skriftväxling, bevisuppgifter och processuella inlagor är bara några av de moment som ingår. Att driva ett tvistemål utan juridiskt bistånd är möjligt men innebär en påtaglig risk att tappa greppet om såväl bevisbörda som bevisning. På Vasa Advokatbyrå AB bistår vi med juridisk rådgivning och processtöd genom hela tvisten.
Läsvärt
Bevisbörda och beviskrav i tvistemål | SvJT
Sakframställning m.m. i tvistemål – Svea hovrätt (domstol.se)
Nå överenskommelse genom förlikningsavtal – Vasa Advokatbyrå
Processrätten och civilprocess – Vasa Advokatbyrå
Dispositiva tvistemål – Vasa Advokatbyrå
Författad av: Alexander Isehag