Force majeure och oskälighet – klausulen?

Kategori: Nyheter

I svensk rätt saknas en kodifierad reglering av force majeure, men konceptet har likväl funnit sin plats via 36 § avtalslagen – generalklausulen om oskälighet. Omständigheter som traditionellt utgör force majeure kan i regel även kvalificera som oskälighet enligt nämnda bestämmelse, fastän 36 § täcker ett vidare spektrum av situationer. Force majeure är därmed ett rent avtalsrättsligt fenomen vars tillämpning i grunden bestäms av det enskilda avtalets innehåll.

Force majeure

En force majeure-klausul tar primärt sikte på att befria den presterande parten – den som ska leverera varan eller tjänsten – från skadeståndsansvar vid dröjsmål orsakat av yttre omständigheter utom dess kontroll. För den betalningsskyldiga parten har klausulen däremot begränsad praktisk räckvidd, eftersom tröskeln för att en penningprestation ska anses hindrad traditionellt sätts mycket högt (jfr. Suez-domen). Köparen gör därför klokt i att i stället förhandla om en hardship-klausul eller prisjusteringsklausul. Dessa konstruktioner behandlas vidare av Vasa Advokatbyrå i kommande artiklar.

Vid utformningen av en force majeure-klausul bör särskild uppmärksamhet ägnas åt följande punkter:

Dessa omständigheter kan vara force majeure grundande

En vanlig lösning är att klausulen innehåller en uttömmande eller exemplifierande lista över händelser som automatiskt grundar force majeure. Det är också klokt att tydligt reglera förhållandet till kontroll-rekvisitet – exempelvis genom att föreskriva att vissa specificerade händelser presumerar rekvisitets uppfyllelse, eller att de per automatik konstituerar force majeure. En sådan tydlighet minskar risken för senare tvist om avtalstolkning (se Advokatbyrås artikel om oskälighet och kontroll).

Väljer man i stället en öppen formulering som ”händelser utom kontroll” riskerar klausulen att tolkas restriktivt vid en senare prövning i allmän domstol eller skiljenämnd. En analog tillämpning av 27, 40 eller 57 §§ köplagen (1990:931) är då sannolik, om inte etablerad branschpraxis eller handelsbruk kan åberopas.

Dessa krav ställs det på möjligheterna att förutse händelserna

Klausulen bör konkret ange vilka åtgärder parterna förväntas vidta för att förutse relevanta händelser. Vid avtal om sjötransport kan det exempelvis föreskrivas att parten ska inhämta information från lokala vädertjänster samt beakta tidigare skadestatistik och olyckshistorik. En sådan precisering minskar tolkningsutrymmet och stärker förutsebarheten för båda parter.

Vilken grad av påverkan händelsen ska ha för att det ska röra sig om väsentlig påverkan?

För att undvika att bedömningen av ”väsentlig påverkan” överlämnas till domstol bör klausulen innehålla en tydlig objektiv måttstock. Praktiska exempel är att ange en procentuell prisgräns för när en fördyring av prestationen är tillräcklig för att grunda force majeure, eller att stipulera en minimitid för hur länge hindret ska ha förelegat. Sådana konkreta tröskelvärden stärker klausulens förutsebarhet och minskar risken för att den lämnas utan avseende av domstol.

Sanktionen som ska gälla om force majeure föreligger.

Den vanligaste rättsföljden är befrielse från skadeståndsansvar, men parterna kan fritt välja andra sanktioner – exempelvis rätt till hävning, omleverans eller prisreduktion. Oavsett utformning bör klausulen även reglera vad som händer med avtalet i övrigt: hur hanteras köpeskillingen, vem bär kostnaderna för redan utförda prestationer, och under vilka förutsättningar kan avtalet sägas upp om hindret kvarstår?

De flesta force majeure-klausuler innehåller en informationsskyldighet – den drabbade parten ska underrätta motparten ”snarast möjligt”. Brister parten i denna skyldighet kan rätten att åberopa force majeure bortfalla helt. En praktisk komplikation uppstår när parten initialt bedömer hindret som kortvarigt och därför avvaktar med att notifiera. En mer nyanserad lösning är att i stället sanktionera brott mot informationsplikten med skadeståndsansvar för de merkostnader som motparten lidit till följd av dröjsmålet med underrättelsen – i stället för att frånta parten möjligheten att överhuvudtaget åberopa force majeure.

Tvist?

Huruvida force majeure kan göras gällande beror i grunden på avtalets utformning. Saknas en uttrycklig klausul kan en prövning enligt 36 § avtalslagen (1915:218) ändå vara aktuell – men möjligheterna till framgång är generellt sett mer begränsade. Notera att en befintlig force majeure-klausul inte per automatik utesluter en parallell tillämpning av 36 § avtalslagen. Nedan finns en praktisk checklista över åtgärder att vidta när en yttre omständighet hotar avtalets fullgörande.

Ta kontakt med motparten. Även om det är ett minimalt problem så vet man inte hur stort det kan växa sig för ens efteråt. Kontakta således motparten och förklara vad som hänt och vad du tror om problemet. Rent allmänt är det bra att föra en dialog.
Kontrollera om du har en force-majeure-klausul. Om svaret är ja bör du granska vad som gäller enligt avtalet.
Utred vad anledningen är att du inte kan leverera. Kolla även om det finns alternativa sätt att uppfylla din prestation och i så fall vad kostnaden och tiden för detta blir. Du bör räkna med viss fördyring och att det kan ta något längre tid. Informera motparten om vad du kommit fram till.
Om du anser att en klausul inte kan användas kanske 36§ avtalslagen kan aktualiseras.
Frågan om force majeure och oskälighet är ofta väldigt komplex. Det hjälper inte heller att parterna ibland har vitt skilda uppfattningar om vad som gäller. Vasa Advokatbyrå har i över ett årtionde arbetat med olika avtalsrättsliga frågor. Genom åren har vi därmed förvärvat en djup kunskap inom ämnet med en särskilt förståelse för vikten att värna om just vår klients intressen i jakten på den bästa lösningen. Tveka inte att höra av dig!

Andra artiklar i serien om force majeure