Med grund i varje enskilds beroende av den offentliga sektorn och blotta faktumet att vi alla betalar för denna, borde man kunna förvänta sig att det offentliga vet vad de håller på med. Så är även oftast fallet även om man som enskild kan ha en viss skepticism gällande vissa saker. Ibland blir det dock fel. Varför det blir fel kan vara av vitt skilda anledningar men resulterar oavsett i någon form av skada för individen. I vissa fall kan denna vara ersättningsgill. Denna artikel kommer att behandla skadeståndsrätt med anledning av det offentligas fel.
Skadestånd
Denna artikel är ett led i en artikelserie från Vasa Advokatbyrå. Vi kommer endast mycket kort att gå igenom grunderna för skadeståndsrätten. För en mer utförlig utredning kan ni kolla upp Vasa Advokatbyrås artikel ”skadestånd – koncept och syfte”.
Skadeståndets grundläggande reglering finns i skadeståndslagen vilken stadgar ersättningsansvar om man vållar (i) sakskada, (ii) personskada eller (iii) förmögenhetsskada. För att rätt till skadestånd ska uppstå förutsätts att vissa rekvisit är uppfyllda. Dels ska det föreligga adekvat kausalitet mellan den skadevållande handlingen och effekten (skadan) och dels ska den skadevållande parten agerat försumligt eller vårdslöst. Det krävs även som huvudregel att det föreligger en faktisk skada. Endast anteciperade skador brukar inte vara ersättningsgilla.
Adekvat kausalitet brukar sägas innehålla två delar som är att skadan faktiskt ska ha uppstått genom handling och att skadan ”typiskt sett” uppkommer som konsekvens. Ett exempel kan vara att man kastar en sten rakt in i ett fönster. Rent typiskt sett brukar denna handling krossa rutan i vilket sakskada uppkommit. Vad försumligt innebär varierar kraftigt beroende på situation och part. Enligt fast praxis kan man t.ex. ställa högre krav på en bank än vad man kan på en privatperson gällande transaktioner och lån.
Det offentligas skadeståndsansvar
Det offentligas skadeståndsansvar regleras i 3 kap. 2–4 §§ skadeståndslagen. Dessa bestämmelser kompletteras även av andra bestämmelser som gäller för den specifika myndigheten. Ett exempel är lagen om ersättning vid frihetsberövande och andra tvångsåtgärder. Vid skadeståndsrätt av myndighet kan man inte avtala bort eller justera rätten till skadestånd. Detta följer av att man aldrig kan ingå ett avtal med en myndighet om man inte agerar civilrättsligt där myndigheten mer är en avtalspart eller om det särskilt föreskrivs.
I 3 kap. 2§ skadeståndslagen regleras det offentligas skadeståndsansvar gällande myndighetsutövning. Som myndighetsutövning räknas endast sådana åtgärder där myndigheten använder sina auktoritära befogenheter gentemot den enskilda. De saker som således utesluts direkt är allmänna råd och service. Frågan om när myndighetsutövning föreligger rent allmänt är ibland svårt att säga. Huvudregeln för när myndigheter använder sin maktutövning är det offentliga genom ett beslut styr den enskilda.
Det som ersätts är de tre typerna av skadestånd som nämnts ovan; alltså sakskada, personskada och förmögenhetsskada. Att det finns en bestämmelse om skadeståndsansvar för det offentliga kan föranleda tanken att man kan få ersättning så fort det offentliga gör fel. Bestämmelsen har dock visat sig tillämpas väldigt restriktivt i vilket det ska till relativt mycket för att skadeståndsrätt ska föreligga. Som huvudregel kan man säga att det ska till att det offentligas förfarande inte bara är ”bristfälligt”, utan det ska vara bristfälligt till en märkbar grad utöver deras normala tillvägagångssätt; alltså att det offentliga agerar märkbart annorlunda än de brukar.
Ett fall där den enskilda beviljades skadestånd var i NJA 1998 s. 893. I målet hade två personer ansökt om bostadslån hos en länsnämnd. Lånet beviljades om man uppfyllde vissa krav och följde marknadsräntan på bostadslån. Personerna ansökte om lånet i april men fick det först utbetalat i november. Personerna gjorde gällande skadestånd då länsnämndens dröjsmål inneburit en högre ränta. Personerna hade i första instans, med hjälp av Boverket, lyckats visa att den normala handläggningstiden varit 3 månader, inte 8 månader. Högsta domstolen ansåg att adekvat kausalitet förelåg och att länsnämnde agerat försumligt då de inte visat varför det tagit 8 månader istället för 3 månader att handlägga lånet.
I 3 kap. 3§ skadeståndslagen stadgas rätt till skadestånd för förmögenhetsskada med grund i det offentligas rås och upplysningar till allmänheten. Det som avses här är alltså endast ren förmögenhetsskada men grund i icke-myndighetsutövning. Ett exempel är om myndighet besvarar en fråga rent allmänt. Statliga bolag omfattas inte av denna regel. För att erhålla skadestånd enligt denna bestämmelse krävs särskilda skäl. Detta innebär att endast vissa situationer omfattas. Allmänna råd på hemsida eller dylikt torde inte räknas.
I 3 kap. 4§ stadgas skadeståndsansvar gällande sak, person och förmögenhetsskada med grund i kränkning eller annan ideell skada för att det offentliga åsidosatt sina förpliktelser enl. europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. För att det ska föreligga ett brott mot de mänskliga rättigheterna krävs väldigt mycket. Det ska i stort sett röra sig om att man nekats sina rättigheter som människa.
Frågan om man kan erhålla skadestånd av det offentliga har en tvetydig reglering. I förarbetena stadgas att så alltid ska vara fallet vid försumlighet. Av fast praxis har en attityd intagits att skadeståndsrätt ska vara något väldigt sällsynt. Vasa Advokatbyrå har arbetat med frågor som rör skadestånd, förvaltning och mycket mer i snart 20 år. Genom denna erfarenhet har vi förvärvat en djup kunskap om området och dess komplexitet. Vasa Advokatbyrå använder alltid denna kunskap för att tillvarata just dina intressen. Tveka inte att höra av dig!
Författad av jur. trainee Henrik Berg
