Dispositionsprincipen – Vi förklarar principen

Tvistemål delas upp i dispositiva och indispositiva mål – en distinktion med stor praktisk betydelse. Dispositionsprincipen, som den här artikeln behandlar, är huvudsakligen tillämplig i dispositiva tvistemål och styr i grunden hur domstolen och parterna får agera under en rättegång.

Allmänt om principen

I ett dispositivt tvistemål sätter dispositionsprincipen tydliga ramar för domstolens roll. Domstolen får inte på eget initiativ vidta processhandlingar – det krävs att någon av parterna begär det. I indispositiva mål ser det annorlunda ut: där är domstolen ofta skyldig att agera självmant, på latin kallat ex officio. Skillnaden är central och påverkar hela processens dynamik.

Lagbestämmelser som ger uttryck för principen

Principen kommer tydligt till uttryck i 17 kap. 3 § rättegångsbalken: “dom må ej givas över annat eller mera, än vad part i behörig ordning yrkat”. I praktiken innebär detta att domstolen aldrig får döma ut ett högre belopp eller fler rättigheter än vad käranden uttryckligen yrkat. Yrkandena – de konkreta krav du för fram – anges normalt i stämningsansökan och utgör de yttre ramarna för hela domstolsprövningen.

Enligt 35 kap. 3 § rättegångsbalken är ett erkännande av en omständighet som huvudregel bindande i dispositiva tvistemål. Det innebär att motparten inte längre behöver bevisa en erkänd omständighet – något som kan få avgörande betydelse för målets utgång.

Syftet med principen

Principen vilar på grundläggande värden om avtalsfrihet och parternas rätt att råda över sina egna ekonomiska intressen. I ett samhälle med fri företagsamhet anses det naturligt att den som är part i ett mål själv avgör om en tvist är värd att driva – och i så fall med vilka krav. Domstolen ska varken uppmuntra eller avråda parterna från att processa, och inte heller lägga sig i hur de utformar sina yrkanden. Rätten att styra processen tillkommer parterna, inte domstolen.

Undantag från dispositionsprincipen i dispositiva tvistemål

Principen har dock sina gränser. Även i dispositiva tvistemål är det domstolen som självständigt värderar den bevisning parterna lägger fram – fri bevisvärdering råder. Domstolen kan dessutom tillämpa rättsregler som ingen av parterna åberopat, förutsatt att det inte strider mot vad som yrkats. Det handlar om en balans: parterna styr vad som prövas, men domstolen styr hur det prövas.

Att tänka på:

Den här artikeln ger en översiktlig bild av dispositionsprincipen och ersätter inte juridisk rådgivning. Reglerna kan vara komplexa och undantagen många – befinner du dig i en tvist är det klokt att tidigt söka professionell hjälp. Vasa Advokatbyrå har lång erfarenhet av att företräda klienter i dispositiva tvistemål och kan hjälpa dig att bedöma dina möjligheter.

Läsvärt

Bevisbörda och beviskrav i tvistemål | SvJT

Vem är vem i ett tvistemål – Sveriges Domstolar

Dispositiva och indispositiva tvistemål – Vasa Advokatbyrå

Förlikning – vad det innebär och när det är möjligt – Vasa Advokatbyrå

Så går ett tvistemål i tingsrätt till – Vasa Advokatbyrå

Författad av: Alexander Isehag