Advokatbyrå och tvister

Juridiska problem kan uppstå för vem som helst – och det är ofta oklart var man ska börja. Här reder vi ut vad en advokatbyrå faktiskt gör, hur en tvist hanteras och vad begrepp som stämning, rättegång och förlikning innebär i praktiken.

Vad gör en advokatbyrå?

En advokatbyrå kan bistå i alla skeden av ett juridiskt ärende: från att upprätta och granska avtal i ett tidigt skede, till att förhandla med motparten och – om det behövs – driva processen i domstol. Tidiga råd minskar ofta risken att en tvist eskalerar och kan spara både tid och pengar på sikt.

Juridiken spänner över i stort sett alla delar av samhället, vilket innebär att det är få advokatbyråer som arbetar med alla typer av juridik. De flesta byråer specialiserar sig inom en eller flera kategorier. En vanlig indelning görs mellan affärsjuridik – som aktiebolagsrätt, kommersiella tvister och skattefrågor – och humanjuridik, som inkluderar familjerätt, straffrätt och migrationsrätt. Inriktningen kan också styras av vilken typ av klienter byrån vänder sig till: privatpersoner, småföretag eller större internationella aktörer.

På Vasa Advokatbyrå hanterar vi en bred palett av rättsliga frågor som privatpersoner och företagare möter i vardagen. Det handlar till exempel om försäkringstvister, fel i fastighet eller bostadsrätt samt avtalsrättsliga frågor – områden där rätt juridisk hjälp i ett tidigt skede ofta gör stor skillnad för utgången.

På en advokatbyrå arbetar framför allt advokater och biträdande jurister. För att få använda titeln advokat krävs juristexamen samt minst tre års praktik på advokatbyrå, varefter man ansöker om medlemskap i Sveriges advokatsamfund. Biträdande jurister har juristexamen och är på väg mot samma titel. Utöver juristerna finns ofta paralegals och juristassistenter som hanterar utrednings- och administrativa uppgifter.

Tvister

En advokatbyrå företräder ofta en part i en tvist – det vill säga när två parter har en rättslig oenighet som de inte kan lösa på egen hand. På Vasa Advokatbyrå ser vi regelbundet tvister mellan konsumenter och företag, småföretagare och försäkringsbolag, samt bostadsrättsföreningar och byggbolag – bland annat i frågor som rör entreprenadjuridik och standardavtal som ABT 06.

Förlikning

Många tvister löses utan att nå domstol – parterna träffar en förlikning och avslutar tvisten i godo. Skälen kan vara ekonomiska, tidsmässiga eller att man vill värna en pågående affärsrelation. Ett praktiskt råd: dokumentera alltid en förlikning i ett skriftligt avtal med tydliga villkor. Det eliminerar risken för fortsatt oenighet om vad som faktiskt överenskommits.

Stämning

Om parterna inte når en uppgörelse kan tvisten föras till domstol. Processen inleds genom att käranden – eller dennes ombud – ger in en stämningsansökan till tingsrätten, vilket i dagligt tal kallas att “stämma” någon. Motparten benämns svarande. Enligt 42 kap. 2 § rättegångsbalken måste stämningsansökan innehålla följande delar:

• Ett bestämt yrkande. Med yrkande menas vad parten vill ha. I en tvist mellan en konsument och ett företag kan konsumentens yrkande till exempel vara att företaget ska åläggas att betala 10 000 kr till konsumenten.
•  En utförlig redogörelse för de omständigheter som åberopas till grund för yrkandet. I exemplet med tvisten mellan konsumenten och företaget skulle grunden för konsumentens yrkande till exempel kunna vara att det är fel på en TV som konsumenten har köpt eftersom det visade sig att TV:n var fuktskadad vid köpet och därför inte går att använda.
•  Uppgift om vilka bevis som åberopas och vad man avser att bevisa med respektive bevis. I vårt exempel skulle konsumenten till exempel kunna lämna in ett kvitto på köpet och ett skriftligt utlåtande från en reparatör om att TV:n är fuktskadad och har varit det sedan köpet.
•  Uppgifter om varför domstolen är behörig. Med det avses att man har vänt sig till rätt domstol. När det gäller konsumenttvister kan konsumenten vända sig till tingsrätten där han eller hon bor.

Rättegång

Begreppet rättegång förknippas ofta med brottmål, men även tvistemål – civilrättsliga processer mellan privatpersoner eller företag – avgörs i domstol. Det som i vardagsspråk kallas “rättegång”, när parter och vittnen hörs i rättssalen, benämns juridiskt huvudförhandling. I rättegångsbalkens mening är rättegången bredare: den börjar redan när stämningsansökan ges in och avslutas först när domen vunnit laga kraft.

Genom domen avgör tingsrätten vem som har rätt och vad den rättsliga konsekvensen blir. Domstolen kan slå fast att konsumenten har rätt och bestämma ett ersättningsbelopp, eller justera beloppet om yrkandet bedöms överstiga vad som är skäligt. Däremot kan rätten aldrig döma ut mer än vad käranden yrkat – detta följer av principen om att yrkandet sätter ramen för processen, kodifierad i 17 kap. 3 § rättegångsbalken (ne ultra petita). Det är därför viktigt att formulera yrkandena noggrant redan i stämningsansökan.

Överklaga

Den som är missnöjd med tingsrättens dom kan överklaga till hovrätten. Överklagandet måste normalt ges in inom tre veckor från den dag domen meddelades, enligt 50 kap. 1 § rättegångsbalken. Till skillnad från tingsrätten, som prövar alla inkomna mål, gör hovrätten en förhandsgranskning och meddelar prövningstillstånd bara om det finns skäl – till exempel om det finns anledning att betvivla riktigheten i tingsrättens bedömning. Är man missnöjd även med hovrättens avgörande kan man vända sig till Högsta domstolen, som dock tar upp ytterst få fall. HD koncentrerar sig nästan uteslutande på mål med prejudikatvärde, det vill säga rättsfrågor av principiell betydelse eller sådana som tidigare är oprövade. Att hovrättens dom är felaktig räcker alltså inte i sig – det krävs ett intresse som sträcker sig bortom det enskilda målet.