Skadestånd – grund för sak- och personskada (del 3)

Sak- och personskada

För att skadeståndsskyldighet ska uppstå krävs att fem rekvisit är uppfyllda enligt skadeståndslagen (1972:207): (i) att en skada faktiskt har inträffat, (ii) att skadan drabbat någon annan än skadevållaren, (iii) att plikten att inte skada annan har åsidosatts, (iv) att skadevållaren agerat oaktsamt eller med uppsåt, samt (v) att adekvat kausalitet föreligger. Dessa rekvisit brukar systematiseras i objektiva rekvisit, subjektiva rekvisit och kausalfrågan.

I denna artikel behandlas det femte rekvisitet – det kausala sambandet. I tidigare artiklar från Vasa Advokatbyrå har vi gått igenom de objektiva och subjektiva rekvisiten för rätt till skadestånd vid sak- och personskada.

Adekvat kausalitet

Utöver att de objektiva rekvisiten (skadan har drabbat annan) och de subjektiva rekvisiten (skadevållaren har agerat vårdslöst) är uppfyllda, måste skadevållarens handling ha ett tillräckligt samband med skadan. Denna princip kallas inom skadeståndsrätten för adekvat kausalitet och är central för att avgöra vem som bär det rättsliga ansvaret.

Det typiska orsakssambandet innebär att en effekt uppstår genom en aktiv eller passiv handling som, enligt naturliga eller samhälleliga orsakskedjor, leder fram till just den effekten. Ett klassiskt exempel är att tända en tändsticka och hålla den under ett papper – pappret antänds till följd av den aktiva handlingen. Sådana orsakssamband uppstår ständigt i vardagen, men det innebär inte att varje handling som leder till en skada därmed är skadeståndsgrundande.

För att skadeståndsrätt ska föreligga krävs att orsakssambandet är tillräckligt, det vill säga adekvat. Adekvat kausalitet innefattar två delar: (i) att skadan faktiskt uppkommit till följd av handlingen, och (ii) att skadan typiskt sett brukar uppstå genom en sådan händelse.

Att skadan faktiskt ska uppstå som effekt av handlingen innebär att det måste föreligga ett nödvändigt samband – skadan skulle inte ha uppstått om handlingen aldrig företagits. Denna bedömning är i regel hanterbar förutsatt att det finns en tillräckligt detaljerad teknisk utredning som underlag.

Frågan kompliceras märkbart när det föreligger konkurrerande skadeorsaker. Det krävs inte att en enda handling ensam har orsakat skadan – handlingen kan ha adekvat kausalitet även om den bara i kombination med andra handlingar lett till skaderesultatet. En mer komplex situation uppstår när var och en av de konkurrerande handlingarna var för sig hade räckt för att framkalla skadan.

I sådana situationer måste man fastställa skadans tillstånd vid den tidpunkt då den anses fullbordad. Vad som utgör en fullbordad skada kan vara svårbedömt, eftersom de flesta skador i princip alltid kan förvärras. Ett undantag är personskador som resulterat i dödsfall: skulle en förare köra på en redan avliden person föreligger inget skadeståndsansvar, eftersom skadan redan var fullbordad när handlingen företogs och förarens agerande inte tillfogade ytterligare skada. Situationen är däremot en annan om skadan är pågående men ännu inte fullbordad.

A korsar en väg och blir påkörd av B. A ådrar sig så allvarliga skador att döden är oundviklig inom någon minut. Omedelbart därefter körs A även på av C, och A avlider på direkten. I ett sådant fall utesluter inte C:s vållande B:s ansvar för personskadan (jfr NJA 1957 s. 139). B och C torde i ett sådant scenario antingen åläggas solidariskt skadeståndsansvar eller dömas till separata ansvar.

Att skadan typiskt sett ska kunna uppstå till följd av händelsen innebär att effekten inte får vara alltför oförutsebar. Inom skadeståndsrätten talar man om att skadan ska ligga i farans riktning. Frågan har tydliga likheter med den subjektiva bedömningen av om någon agerat försumligt. Ta exemplet med en sten som kastas mot en stillastående bil: en adekvat kausal effekt är att bilen får en buckla (sakskada). Däremot kan det vara svårare att hävda adekvat kausalitet om stenen råkar sätta bilen i rörelse och den rullande bilen sedan kör över någons fot och vållar personskada – en händelsekedja som normalt inte är förutsebar.

Detta avslutar del 3 om kausalt samband i skadeståndsrätten. Övriga delar i serien behandlar de objektiva och subjektiva rekvisiten och finns tillgängliga på hemsidan.

Vasa Advokatbyrå har arbetat med skadeståndsfrågor i närmare 20 år och representerat både skadelidande och skadevållande i ett stort antal processer. Den erfarenheten ger oss en djup förståelse för rättsområdets komplexitet. Hör gärna av dig om du har frågor.

Författad av jur. trainee Henrik Berg