Skadestånd – grund för sak- och personskada (del 1)

Skadeståndets rekvisit

Skadeståndsrätten vilar på ett antal grundläggande rekvisit som samtliga måste vara uppfyllda för att ersättning ska kunna utgå. Dessa rekvisit varierar beroende på vilken typ av skada det rör sig om – en distinktion som återspeglas i skadeståndslagens (1972:207) uppbyggnad, där sak- och personskada regleras separat från ren förmögenhetsskada och kränkning.

Sak- och personskada

För att skadestånd ska aktualiseras krävs att fem rekvisit är uppfyllda: (i) att en skada faktiskt inträffat, (ii) att skadan drabbat någon annan än skadevållaren, (iii) att skadevållaren åsidosatt sin plikt att inte skada annan, (iv) att skadevållaren handlat oaktsamt eller med uppsåt, samt (v) att adekvat kausalitet föreligger mellan handlingen och skadan. I doktrinen brukar dessa delas in i objektiva rekvisit, subjektiva rekvisit och kausalfrågan – en indelning som är pedagogiskt användbar, även om gränsen i praktiken inte alltid är skarp.

Denna artikel behandlar enbart de objektiva rekvisiten. För en genomgång av de subjektiva rekvisiten och kausalitetsbedömningen hänvisas till del 2 och del 3 i Vasa Advokatbyrås artikelserie om sak- och personskada.

Objektiva rekvisit

De objektiva rekvisiten utgörs av punkterna (i)–(iii) ovan och prövas utan hänsyn till skadevållarens inre avsikt.

Faktisk skada innebär att det ska gå att konstatera en mätbar negativ effekt. Rekvisitet fyller två viktiga avgränsningsfunktioner. För det första är anteciperade skador – det vill säga skador som ännu inte inträffat – som huvudregel inte ersättningsgilla. Parterna kan dock avtala om rätten att kräva ersättning redan i förebyggande syfte, vilket är vanligt förekommande i kommersiella avtal. För det andra faller alltför obetydliga skador utanför skadeståndslagens tillämpningsområde. Om en granne oavsiktligt trampar ner en blomma i rabatten eller ger en lätt knuff rör det sig om effekter som sannolikt inte når upp till en skadegörande nivå som motiverar ersättning – trots att handlingarna formellt sett kan klassificeras som sak- respektive personskada.

Rekvisitet att skadan ska ha drabbat annan än skadevållaren bygger på den grundläggande principen att man inte kan rikta skadeståndsanspråk mot sig själv. Begreppet annan person innefattar inte bara fysiska personer – även juridiska personer och grupper av försäkringstagare, exempelvis en familj, kan utgöra en och samma skadelidande part. Krockar du din bil i din egen garageport får du som utgångspunkt stå för skadan själv, om inte försäkringsskydd föreligger. Frågan om vem som äger den skadade egendomen avgörs inte av skadeståndslagen utan av civilrättsliga regler i övrigt, exempelvis köplagen (1990:931) eller jordabalken (1970:994).

Äganderättsfrågan som objektivt rekvisit innebär att ett antal faktorer saknar direkt relevans:

• God tro är utan betydelse. Rätt till skadestånd kan föreligga även om skadevållaren i god tro trodde sig ha rätt till egendomen – till exempel om en granne felaktigt tog en kratta i tron att den tillhörde denne.
• Skadeståndsskyldighet förutsätter inte att ett brott begåtts. Om man hugger ner ett träd man äger men som står på annans mark kan handlingen utgöra egenmäktigt förfarande enligt 8 kap. 8 § brottsbalken, men ger ändå inte motparten rätt till skadestånd eftersom trädet tillhörde den som fällde det.
• Enligt fast praxis saknar en skadelidande rätt till ersättning om skadevållarens handling visserligen var otillåten, men vars effekt ändå hade kunnat åstadkommas på laglig civilrättslig väg (jfr NJA 1990 s. 71). I det målet hade en fastighetsägare klippt en häck på gränsen mot grannen. Högsta domstolen fann att skadestånd inte skulle utgå, eftersom fastighetsägaren hade kunnat begära klippningen genomförd via civilrättsliga regler i vilket fall.

Det tredje objektiva rekvisitet är att skadevållaren ska ha åsidosatt sin plikt att inte skada annan. Denna plikt följer av skadeståndslagens bestämmelser, bland annat 2 kap. 1 och 2 §§ skadeståndslagen (1972:207), och innebär i praktiken en skyldighet att agera på ett sätt som inte medför skada för andras egendom eller person.

Huvudregeln gäller aktivt handlande – situationer där någon vidtar en aktiv åtgärd som leder till skada. Ren passivitet grundar som regel inte skadeståndsskyldighet, eftersom den som avstår från att handla normalt sett inte anses agera försumligt.

Det finns dock viktiga undantag. Garantansvaret – hämtat från straffrättens lära men tillämpligt även i det civilrättsliga skadeståndssammanhanget – innebär att den som genom lag, avtal eller faktisk ställning åtagit sig ett utökat ansvar för en person eller sak kan bli skadeståndsskyldig också vid passivitet. Föräldrars ansvar att se efter sina minderåriga barn enligt 6 kap. 2 § föräldrabalken är ett tydligt exempel. Likaså innebär vårdplikt – exempelvis när man tar hand om en väns husdjur – ett ansvar att vidta nödvändiga åtgärder för att undvika skada, även utan ett aktivt handlande.

Detta avslutar del 1 av artikelserien. För den som vill fördjupa sig i de subjektiva rekvisiten och kausalitetsbedömningen finns fortsättningen tillgänglig på hemsidan. Har du en konkret skadeståndsfråga är du välkommen att kontakta Vasa Advokatbyrå, som i snart 20 år företrätt både skadelidande och skadevållande i skadeståndstvister.

Författad av jur. trainee Henrik Berg