Avtalslagen – officiellt Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (AvtL) – är indelad i tre kapitel som tillsammans bildar grundstommen i svensk kontraktsrätt.
- Kap 1 innehåller regler om slutande av avtal
- Kap 2 innehåller regler om fullmakt
- kap 3 innehåller regler om avtals ogiltighet
Ett avtal är ett bindande rättsförhållande mellan parter och utgör grunden för de krav de kan rikta mot varandra. Utan ett tydligt avtal uppstår lätt tvistefrågor om vad som faktiskt överenskommits.
Nedan följer fem praktiska tips att ha i åtanke när du läser eller tillämpar den mer än hundra år gamla, men fortfarande centrala, avtalslagen.
- Form
Avtalslagen innehåller inga generella formkrav, vilket innebär att avtal kan ingås skriftligen, muntligt eller konkludent – det vill säga genom handlingar som tydligt signalerar en överenskommelse. Vissa avtalstyper har dock lagstadgade formkrav: köp av fast egendom kräver skriftlig form och bevittning enligt 4 kap. 1 § jordabalken.
- Parter
Avtal ingås vanligtvis mellan två parter – fysiska eller juridiska personer. När ett bolag är avtalspart är det bolaget självt som binds, inte de enskilda anställda. Det är dock vanligt att ett företagsavtal i sin tur skapar interna krav på personalen, exempelvis i form av sekretessklausuler eller specifika arbetsrutiner.
Ett tredjemansavtal innebär att A och B avtalar om att berättiga eller förplikta en utomstående part C. Området regleras inte i avtalslagen utan styrs av allmänna avtalsrättsliga principer. Huvudregeln är att berättigande tredjemansavtal – där C ges rättigheter – är giltiga, medan förpliktande tredjemansavtal – där C åläggs skyldigheter – som utgångspunkt är ogiltiga.
- Fullmakt
Genom en fullmakt ger huvudmannen (A) en mellanman (B) rätt att rättshandla för A:s räkning gentemot tredje man (C). Praktiskt exempel: A ger B behörighet att köpa en bil av C. Trots att B genomför köpet är det A och C som är avtalsparter och som är bundna av det ingångna avtalet. Fullmaktsreglerna finns i 2 kap. AvtL.
- Ogiltighet
Avtalslagens tredje kapitel innehåller ett antal ogiltighetsgrunder. Den viktigaste är 36 § AvtL – den så kallade generalklausulen – som ger domstol möjlighet att jämka eller lämna utan avseende en avtalsklausul (eller ett helt avtal) om den är oskälig med hänsyn till:
- avtalets innehåll
- omständigheterna vid avtalet tillkomst
- senare inträffade förhållanden
- och omständigheterna i övrigt
Bedömningen är bred och tar framför allt fasta på styrkeförhållandet mellan parterna. Typiska tillämpningsfall är avtal mellan konsument och näringsidkare eller mellan ett litet och ett stort bolag, där den svagare parten kan ha ingått avtalet under ogynnsamma villkor.
Slutligen bör de så kallade pactum turpe-avtalen nämnas – avtal som strider mot lag eller är uppenbart omoraliska och därför saknar rättslig verkan. Ett klassiskt exempel är ett avtal om köp av narkotika: formellt kan ett sådant avtal existera, men det kan inte göras gällande inför domstol.
- Anknytande lagar
Avtalslagen är grundläggande men långt ifrån heltäckande. Beroende på avtalets karaktär kan andra lagar vara tillämpliga, exempelvis konsumentköplagen (2022:260), konsumenttjänstlagen (1985:716), köplagen (1990:931) eller, vid fastighetstransaktioner, jordabalken (1970:994). Vid processuella frågor aktualiseras rättegångsbalken.
Författat av: Faris Devic
Läsvärt: