Att som företagare ha vissa likviditetsproblem och skulder kan många gånger innebära vissa svårigheter. Det är dock även naturligt att vara delvis belånad och hålla nivån av likvida medel lite lägre. Det får dock inte gå för långt!
Särskilt i konjunktursvängningar har företag en anledning att se över sin ekonomiska ställning och granska både tillgångar och skulder. Det kan även vara bra att sätta upp en prognos över hur man tror att den kommande tiden kommer att se ut. Vid en sådan granskning kan det hända att man upptäcker att ens skulder överstiger ens tillgångar eller att man faktiskt saknar likvida medel att betala sina kortfristiga skulder. En inte ovanligt fråga är om man då riskerar konkurs?
För att sättas i konkurs måste gäldenären för det första vara insolvent eller på obestånd. Begreppen är synonyma. Frågan om man som gäldenär är insolvent eller inte är, som kommer framgå nedan, en ganska krånglig bedömning vilken kraftigt varierar från fall till fall. Innan vi börjar med att utreda vad insolvens innebär kan det vara bra att ha koll på begreppen. Inom ämnen som t.ex. konkurs och insolvensrätt men även redovisningen används insolvens, illikvid och insufficient.
Att vara illikvid innebär att man saknar direkta tillgångar (likvida medel eller dylikt) för att betala sina skulder, detta är inte ovanligt men heller inte bra. Om man dessutom har skulder som överstiger ens totala tillgångar är man insufficient och om insufficiensen inte endast är temporär är man insolvent. Gränsen mellan dessa tre begrepp är inte alltid klar i praktiken vilket i sig kan vålla en diskussion. För att sättas i konkurs räcker således inte illikviditet eller insufficiens. Man ska vara insolvent.
Skillnaden mellan obestånd och konkurs
Obestånd och konkurs är två termer som ofta används synonymt när man talar om företags ekonomiska problem. Men det finns faktiskt skillnader mellan de två begreppen. Obestånd är när en person eller ett företag inte har tillräckligt med pengar för att betala sina skulder på kort sikt, medan konkurs innebär att företaget är insolvent och måste avsluta sin verksamhet.
Ett företag kan vara i obestånd under en kortare tid och kan ofta återhämta sig genom att förhandla med sina borgenärer eller omstrukturera sin verksamhet. Konkurs å andra sidan är en mer permanent lösning och innebär vanligtvis att företaget kommer att likvideras och dess tillgångar kommer att säljas för att betala dess skulder.
För att undvika obestånd och konkurs är det viktigt att ha en sund ekonomisk plan och en god kassaflödeskontroll. Det är också viktigt att ha en bra relation med sina borgenärer och att hantera sina skulder på ett ansvarsfullt sätt. Om man hamnar i obestånd eller riskerar att gå i konkurs är det viktigt att söka hjälp från en professionell rådgivare eller en advokat som kan hjälpa till att navigera i den komplexa processen.
Insolvensbedömningen
Frågan om en person är insolvent eller inte kan, som framgår av den kortare beskrivningen ovan, inte besvaras med enkelhet. Detta då insolvensbedömningen som sagt innehåller en prognos som kan vara mer eller mindre tillförlitlig. Att man dessutom ska beakta ett stort tal yttre faktorer som kreditmöjligheter, konjunktursvängningar, förvärvsförmåga och mycket mer hjälper inte. Det är däremot inte omöjligt.
Syftet med insolvensbedömningen är att konstatera om gäldenären kommer att ”rätteligen kunna betala sin gäld i rätt tid”. Frågan om när detta ska ske har lämnats öppen för varje konkret situation att avgöra i vilket rätten brukar ha som tumregel att kolla hur gäldenären hanterar sina skulder vartefter de förfaller. Om det är så att gäldenären inte kan betala sina skulder varav trenden visar att gäldenären inte heller kommer att kunna göra detta inom den överskådliga framtiden tyder på insolvens. Bedömningen att gäldenären är insolvent kan således uppkomma redan innan denna är insufficient, t.ex. när gäldenären visserligen har värdefulla tillgångar men som inte kan realiseras inom rimlig tid. Det sistnämnda är dock relativt ovanligt. Även det motsatta kan gälla; att gäldenären är insufficient men ändå lyckas betala av sina skulder på annat sätt. Det spelar ingen roll för bedömningen om insolvens hur gäldenären framskaffat medel för att betala av sina skulder enligt högsta domstolen i NJA 1994 s. 336. Således kan en gäldenär egentligen hålla sig från att anses vara insolvent genom lånade medel. I NJA 1994 s. 336 hade ett bolag använt sig av vilseledande bokföring för att kunna utnyttja möjligheten att beviljas krediter.
Det krävs vidare att en skuld faktiskt är säker. Högsta domstolen ansåg att en skuld avseende processkostnader inte kunde beaktas i insolvensbedömningen om domen inte har vunnit laga kraft (NJA 1989 s. 378). Skulden var för osäker i vilket ett faktiskt betalningsansvar inte kunde konstateras.
Frågan om hur lång tid som bör beaktas i framtiden har som ovan lämnats fritt. Lagstiftaren framhåller dock i förarbetena till konkurslagen att tiden inte är obegränsad. Ett syfte med att beakta framtida transaktioner och möjliga inflöden av kontanta medlen är att ge gäldenären tid att realisera sina tillgångar. Hur man ska beakta framtida händelser varierar även starkt beroende på branschen. Lagstiftaren använder exemplet att vissa branscher är starkt säsongsbetonade i vilket gäldenären då endast har ett kort fönster varje år att ”tjäna pengar”. Ett exempel på detta är bönder; i vars verksamhet man bör beakta en senare skörd i vart fall om den sker samma år.
Som framgår av ovan kan det vara mycket svårt att utreda huruvida en gäldenär faktiskt är på obestånd eller inte. Särskilt beaktat det faktum att det är borgenären som har bevisbördan för detta. Således stadgas i konkurslagen tre stycken omständigheter som föranleder omvänd bevisbörda; alltså att gäldenären i så fall ska visa att denna är solvent/inte på obestånd. Dessa är om (i) gäldenären utsatts för ett misslyckat utmotningsförsök inom 6 månader från ansökan om konkurs, (ii) om gäldenären ställt in sina betalningar eller (iii) om borgenären uppmanat gäldenären att betala sina skulder inom en vecka med hot om konkurs men inte gjort detta inom tre veckor från att fordran förföll.
Dessa tre omständigheter använts i stort sett alltid just på grund av svårigheter att i övrigt göra gällande att gäldenären är på obestånd.