Tvist med privatperson – så får du betalt 

När en kund inte betalar sin faktura i tid riskerar du som företagare både likviditetsproblem och onödigt merarbete. Nedan går vi igenom processen steg för steg – från första påminnelsen till rättsliga åtgärder – för att du faktiskt ska få betalt.

1. Betalningspåminnelse

Har förfallodatumet passerat utan att betalning kommit in är första steget att skicka en betalningspåminnelse. Kunden kan ha missat fakturan – en välformulerad påminnelse löser ofta saken snabbt och utan konflikt. Påminnelsen bör tydligt ange ursprungligt förfallodatum, utestående belopp och ett nytt betalningsdatum.

Under förutsättning att ni avtalat om det i förväg – vanligtvis via företagets allmänna villkor – har du rätt att ta ut en påminnelseavgift. Det räcker att villkoren framgår av fakturan eller ett separat avtal; muntlig överenskommelse fungerar men kan vara svår att bevisa i efterhand.

Påminnelseavgiften ska täcka de administrativa kostnaderna för hanteringen. Är kunden en privatperson får avgiften uppgå till högst 60 kronor, enligt reglerna i inkassolagen (1974:182).

Hur många påminnelser får man innan det går till inkasso?

Lagen ställer inget krav på ett visst antal påminnelser innan en skuld lämnas till inkasso. I praktiken skickar de flesta företag en till två påminnelser för att ge gäldenären rimlig möjlighet att reglera skulden. Inkassolagen kräver dock att minst ett inkassokrav skickats innan ärendet lämnas vidare till Kronofogden för ansökan om betalningsföreläggande.

Ur gäldenärens perspektiv är det alltid bättre att agera tidigt: kontakta fordringsägaren och kom överens om en avbetalningsplan om du inte kan betala hela beloppet på en gång. Dröjer du riskerar du inkassokostnader, dröjsmålsränta och – i förlängningen – en betalningsanmärkning som kan påverka din kreditvärdighet i flera år.

Dröjsmålsränta

Utöver påminnelseavgiften har du rätt att debitera dröjsmålsränta. Är förfallodagen angiven i fakturan eller avtalet löper räntan från och med dagen efter förfallodagen – ingen ytterligare avisering krävs.

Saknas ett avtalat förfallodatum regleras rätten till ränta av räntelagen (1975:635). Regelverket skiljer sig beroende på motpartens status: är kunden en näringsidkare har du rätt till dröjsmålsränta från den dag som infaller trettio dagar efter fakturadatumet.

Är kunden däremot en privatperson börjar räntan löpa trettio dagar efter det att du informerat kunden om att dröjsmålsränta kommer att tas ut. Praktiskt tips: ange redan på fakturan att dröjsmålsränta debiteras efter trettio dagar – på så sätt startar ränteperioden från fakturadatumet snarare än från den dag påminnelsen skickas.

Räntesatsen kan avtalas fritt mellan parterna. Har ni inte kommit överens om någon specifik nivå gäller enligt 6 § räntelagen (1975:635) referensräntan plus åtta procentenheter. En avtalad ränta som överstiger den lagstadgade nivån ger ett tydligare incitament för kunden att betala i tid.

Det finns ingen laglig skyldighet att skicka en påminnelse innan du vänder dig till inkasso eller ansöker om betalningsföreläggande hos Kronofogden. De flesta företag väljer ändå att göra det – dels av affärsmässiga skäl, dels för att en påminnelse ofta löser saken utan vidare åtgärder.

Vad är dröjsmålsränta på en faktura?

Dröjsmålsränta är den ränta en borgenär har rätt att ta ut när betalning inte sker i tid. Syftet är att kompensera för den finansiella skada som uppstår när likvida medel binds upp i obetalda fordringar.

Enligt 6 § räntelagen (1975:635) uppgår den lagstadgade dröjsmålsräntan till referensräntan plus åtta procentenheter, och den börjar löpa dagen efter förfallodagen. Parterna kan fritt avtala om en annan räntesats – antingen högre för att stärka betalningsincitamentet, eller lägre om affärsrelationen motiverar det.

Får du som gäldenär en faktura med dröjsmålsränta bör du betala snarast för att stoppa ränteackumuleringen. Kan du inte betala fullt ut, kontakta fordringsägaren direkt – många företag är villiga att komma överens om en avbetalningsplan, vilket oftast är mer fördelaktigt för båda parter än en utdragen inkassoprocess.

2. Inkassokrav

Betalar kunden inte trots påminnelsen är nästa steg att skicka ett inkassokrav. Du kan antingen skicka kravet själv eller anlita ett inkassobolag som hanterar indrivningen åt dig.

Inkassokrav får skickas när fakturan är förfallen till betalning, obetald och inte bestridd av kunden. Enligt lag (1981:739) om ersättning för inkassokostnader m.m. får du ta ut en inkassoavgift på 180 kronor. Upprättas dessutom en avbetalningsplan har du rätt att lägga till ytterligare 170 kronor.

3. Betalningsföreläggande

Om kunden fortfarande inte betalar kan du vända dig till Kronofogdemyndigheten. För att Kronofogden ska kunna driva in en skuld med tvång krävs en exekutionstitel – ett rättsligt underlag enligt utsökningsbalken (1981:774). Det vanligaste sättet att erhålla en exekutionstitel är att ansöka om betalningsföreläggande enligt lag (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning. Ansökningsavgiften är 300 kronor.

När ansökan kommit in skickar Kronofogden ett föreläggande till kunden. Betalar kunden efter att ha mottagit föreläggandet bör du återkalla din ansökan.

Väljer kunden att varken betala eller bestrida kravet fattar Kronofogden normalt beslut i enlighet med ditt yrkande.
Kronofogdens utslag är en exekutionstitel med samma rättsverkan som en domstolsdom.

Anser kunden att kravet är felaktigt kan kunden bestrida föreläggandet. Kronofogden meddelar dig då om bestridandet, och du måste ta ställning till om du vill driva saken vidare. Väljer du att inte gå vidare avskrivs ärendet. Väljer du att fortsätta överlämnas målet till tingsrätten och handläggs som ett ordinärt tvistemål.

Råder det tvist om huruvida betalningsskyldighet ens föreligger – exempelvis om avtal saknas eller är otydligt – kommer kunden med stor sannolikhet att bestrida kravet och ärendet överlämnas ändå till domstol. I sådana fall är det mer ändamålsenligt att direkt väcka talan i tingsrätten i stället för att gå omvägen via Kronofogden.

(HQ)