Inom avtalsrätten finns en konstruktion där någon ingår avtal i eget namn men för en annan parts räkning – ett s.k. kommissionsavtal, som regleras i kommissionslagen (SFS 2009:865). Konstruktionen ger upphov till tre distinkta rättsliga relationer som vi redogör för nedan. Vi belyser också skillnaden mellan kommissionsavtal och återförsäljaravtal – en gränsdragning som i praktiken ofta vållar tolkningsproblem.
Relationen mellan kommissionär och kommittent
Kommissionären är mellanmannen som agerar i eget namn för kommittentens räkning. Kommittenten är i sin tur huvudmannen – den vars intressen kommissionären företräder. Deras inbördes förhållande regleras primärt av kommissionslagen (SFS 2009:865). Vad gäller provision, uppsägningstid och avgångsvederlag tillämpas i stort sett samma bestämmelser som för handelsagenter (jfr handelsagentlagen, SFS 1991:351), något som är värt att beakta vid förhandling av avtalsvillkoren.
Relationen mellan kommissionären och tredje man
Tredje man är den med vilken kommissionären ingår huvudavtalet. Eftersom kommissionären uppträder i eget namn behöver tredje man normalt inte känna till vem kommittenten är – och kommissionären är inte heller skyldig att uppge det. Det är kommissionären som bär avtalspartsrollen gentemot tredje man, vilket får direkta konsekvenser vid reklamationer och eventuella tvister.
Relationen mellan kommittenten och tredje man
Under vissa förutsättningar kan kommittenten rikta direktanspråk mot tredje man, till exempel kräva betalning av den avtalade köpeskillingen. Tredje man saknar däremot i regel möjlighet att vända sig direkt mot kommittenten; utgångspunkten är att tredje man håller sig till kommissionären, som är dennes avtalspart. Det innebär bland annat att tredje man normalt inte kan kräva skadestånd av kommittenten vid fel på varan. Undantaget gäller konsumenter: enligt 46 § första stycket konsumentköplagen (SFS 1990:932) kan en konsument under vissa omständigheter göra anspråk gällande direkt mot kommittenten. För den som konstruerar kommissionsavtal på konsumentmarknaden är det därför viktigt att beakta detta potentiella ansvar redan i avtalsskrivningen.
Skillnaden mellan kommissionsavtal och återförsäljaravtal
Kommission förekommer ofta inom produkthandeln. Ett typexempel är att en tillverkare låter en detaljhandlare sälja produkterna i eget namn, varvid detaljhandlaren löpande redovisar intäkterna till tillverkaren. Försäljningen sker för tillverkarens räkning och det är tillverkaren som bär den ekonomiska risken.
Vid ett återförsäljaravtal ser situationen annorlunda ut: återförsäljaren förvärvar produkterna för egen räkning och säljer dem sedan vidare. Återförsäljaren ingår dels enstaka köpeavtal med leverantören, dels ett ramavtal – återförsäljaravtalet – som reglerar det långsiktiga samarbetet. Eftersom återförsäljaren äger produkterna bär denne även hela risken för osålda varor eller försäljning under inköpspris.
Gränsdragningen mellan de två avtalsformerna kan vara svår i det enskilda fallet. En praktisk tumregel är att fråga vem som bär den ekonomiska risken för försäljningen: kommittenten vid kommission, återförsäljaren vid återförsäljaravtal. Är partsavsikten oklar bör avtalet formuleras uttryckligen för att förebygga framtida tolkningstvister.
Att tänka på
Uppkommer en tvist kopplad till ett kommissionsavtal är det klokt att tidigt söka juridisk rådgivning – frågorna om partsställning och ansvar kan vara komplexa. Vasa Advokatbyrå har mångårig erfarenhet av avtalsrättsliga tvister och bistår gärna med en bedömning av ditt ärende.
Läsvärt
Mål: T 176-12 – Högsta domstolen
Gränser för ett direktkrav enligt kommissionslagen | SvJT
Vi förklarar avtalsrätt – Advokatbyrå (vasaadvokat.se)
Rättegångsfullmakt – Advokatbyrå (vasaadvokat.se)
Skriftligt avtal – krav eller rekommendation – Advokatbyrå (vasaadvokat.se)
Författad av: Alexander Isehag