Skadestånd – förekomsten av försäkring

Skadeståndets grundläggande syfte är att återställa den skadelidande i det läge som skulle ha rått om skadan aldrig inträffat. Hur ersättningen beräknas varierar dock avsevärt beroende på skadans karaktär – sakskada och personskada följer exempelvis helt skilda beräkningsmodeller, och ytterligare nyanser tillkommer beroende på skadeståndsgrund och övriga omständigheter i det enskilda fallet.

En central del av varje skadeståndsutredning är att kartlägga vilka försäkringar som finns på den skadelidandes sida. Försäkringens relevans varierar kraftigt med skadetypen – vid personskador spelar den generellt sett en mer framträdande roll än vid sakskador. Att tidigt identifiera tillämpliga försäkringar kan vara avgörande för hur stor del av förlusten som faktiskt täcks av skadestånd respektive försäkringsersättning.

Nedan ger vi en översikt av hur förekomsten av försäkring påverkar beräkningen av skadestånd för de vanligaste skadetypperna.

Försäkringen

I svensk rätt är förhållandet mellan försäkring och skadestånd inte entydigt reglerat. Tre principiella synsätt har utkristalliserats i doktrinen:

1. Att skadeståndet inte påverkas alls av en försäkring; alltså att den skadelidande kan uppbära både försäkringsersättning och skadeståndsersättning parallellt. Denna lösning har bl.a. valts gällande flera personförsäkringar, vilka förmodas vara en summaförsäkring där försäkringsbeloppet är förbestämt. Det anses vara upp till den skadelidande om denne vill ha en försäkring som täcker mer än den faktiska skadan. Denna princip har dock kommit att inskränkas något.

2. Att man gör avdrag på skadeståndet för försäkringar, varav försäkringsbolaget sedan har regressrätt. Denna lösning används ofta där regresskrav har en stor ekonomisk innebörd, som exempel kan sjöförsäkringar nämnas.

3. Att man gör avdrag på skadeståndet för försäkringen, men försäkringsbolaget inte har regressrätt. Denna lösning innebär att skadevållanden ansvar kommer att minska i proportion till skadelidandes möjlighet att göra gällande sin försäkring.

I svensk försäkringsrätt är den andra och tredje principen dominerande. Båda utgår från att den skadelidande inte ska kunna gå med vinst på en skada – ett synsätt som är grundläggande för systemets legitimitet. Den första principen, som skulle möjliggöra just en sådan vinst, tillämpas därför i princip aldrig.

Personskada

Vid personskada finns en uttrycklig reglering i 5 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207): ersättningsberäkningen ska reduceras i proportion till vissa typer av försäkringsförmåner. Det rör sig om (i) socialförsäkringsförmåner och liknande offentliga ersättningar samt (ii) pension, sjuklön eller annan periodisk ersättning från arbetsgivare eller försäkringsbolag som utgör en anställningsförmån. Praktiskt innebär detta att sjukersättning från arbetsgivaren, utbetalningar från arbetsstiftelser och arbetsgivarfinansierade gruppförsäkringar alla kan reducera rätten till skadestånd. Ett konkret exempel: socialförsäkringens ersättning för nedsatt arbetsförmåga minskar skadeståndets inkomstbortfallskomponent i motsvarande mån.

Privata personförsäkringar som den skadelidande tecknat på eget initiativ – utan koppling till anställning eller offentliga system – påverkar däremot som huvudregel inte rätten till skadestånd. Den skadelidande kan alltså behålla både försäkringsersättningen och skadeståndet för sådana försäkringar.

Vid personskada uppstår ingen regressrätt för det offentliga, arbetsgivaren eller försäkringsbolaget. Systemet tillämpar här den tredje principen: skadeståndsbeloppet reduceras, men ingen aktör träder in i den skadelidandes ställe för att kräva ersättning av den skadevållande.

Sakskada

För sakskador tillämpas den andra principen som huvudregel: skadeståndet reduceras om den skadelidande erhåller försäkringsersättning, och försäkringsbolaget tillerkänns en regressrätt gentemot den skadevållande – vilket uttryckligen framgår av 7 kap. 9 § försäkringsavtalslagen (2005:104). En viktig praktisk konsekvens är att försäkringsbolaget, när det inträder i den skadelidandes ställe, aldrig kan inta en bättre rättslig position än den ursprunglige skadelidanden. De invändningar skadevållaren kunnat framföra mot den skadelidande kan på samma sätt göras gällande mot försäkringsbolaget.

Sakskaderegleringen innehåller också en bestämmelse med tydliga paralleller till personskadans system. Enligt 3 kap. 6 § skadeståndslagen kan den skadelidandes rätt till ersättning jämkas om det är skäligt med hänsyn till befintliga eller möjliga försäkringar. Konkret innebär detta att den som hade kunnat teckna en försäkring för sin egendom men underlåtit att göra det riskerar att gå miste om delar av skadeståndet. Bestämmelsen tar i praktiken sikte på mer värdefull egendom – skepp, fastigheter, lyxbilar och liknande – där det är rimligt att förvänta sig att ägaren har ett fullgott försäkringsskydd. Att sakna försäkring betraktas i dessa fall som en form av medvållande. Bestämmelsen är dock inte tillämplig när skadeståndsgrunden är principalansvar, arbetsgivares ansvar för anställd, eller då det är det offentliga som vållat skadan.

Sammanfattningsvis påverkar försäkringens förekomst nästan alltid skadelidandes möjligheter till skadestånd i någon utsträckning. Hur och i vilken grad varierar dock beroende på skadans art, skadeståndsgrund, försäkringstyp och parternas respektive ställning – en bedömning som kräver juridisk precision och som kan vara komplex även för erfarna aktörer.

Vasa Advokatbyrå har arbetat med skadeståndsfrågor i snart 20 år och representerat både skadelidande och skadevållande i ett stort antal processer. Den erfarenheten ger oss en gedigen förståelse för skadeståndssystemets komplexitet och hur försäkringarnas roll bäst utreds och hanteras i varje enskilt ärende.

Författad av jur. trainee Henrik Berg