Ett avtal är en överenskommelse mellan två parter. Avtalet skapar ett rättsförhållande mellan två rättssubjekt. Ett avtal kan avse en gåva (benefika avtal) eller en prestation där den som presterar förväntar sig en prestation tillbaka (onerösa avtal). Huvudregeln är att du genom ett avtal enbart kan binda din medkontrahent. Undantagsvis har svensk rätt accepterat tredjemansavtal.
Vad innebär avtalslagen?
Avtalslagen, formellt känd som Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, är en grundläggande lagstiftning i Sverige som reglerar hur avtal ingås, tolkas och fullföljs. Lagen omfattar regler om avtalets bindande natur, fullmakter, ogiltighet av avtal under vissa omständigheter, och hur avtal kan ändras eller upphöra. Denna lag är primärt tillämplig på avtal som berör ekonomiska och förmögenhetsrättsliga frågor mellan fysiska eller juridiska personer.
När är ett avtal bindande?
Enligt avtalslagen blir ett avtal bindande när ett anbud har accepterats. Anbudet är ett erbjudande som en part gör till en annan, och när detta erbjudande accepteras utan ändringar, är båda parterna juridiskt bundna till avtalet. Detta innebär att båda parterna måste fullfölja sina åtaganden som specificeras i avtalet, med mindre än att särskilda omständigheter, såsom avtalsbrott eller ogiltighet, uppkommer.
Vilka tre former av avtal finns det?
I svensk avtalsrätt skiljer man mellan tre huvudtyper av avtal baserade på hur de blir bindande och deras ekonomiska natur:
- Konsensualavtal – Dessa avtal blir bindande genom ömsesidig överenskommelse om avtalets huvudvillkor, oavsett form. Ett typiskt exempel är onerösa avtal, där varje part förväntar sig något i gengäld, som vid köp- och säljavtal.
- Formalavtal – Dessa kräver att särskilda formkrav, såsom skriftlighet, uppfylls för att avtalet ska vara giltigt. Formalavtal är viktigt i situationer där lagstiftningen kräver tydlig dokumentation, exempelvis vid fastighetsköp.
- Realavtal – Dessa blir bindande först när något av värde faktiskt överförs från en part till en annan. Ett typiskt exempel är lån av en fysisk sak, där äganderätten eller besittningen måste överföras för att avtalet ska bli bindande.
Dessutom finns det benefika avtal, där en part ger något utan förväntan på motprestation, vilket skiljer sig från onerösa avtal genom dess ensidiga gynnande karaktär. Tredjemansavtal innebär att även en part utanför det ursprungliga avtalet kan bli rättighetsinnehavare eller förpliktad, vilket utvidgar avtalets effekt utöver de ursprungliga parterna.
Vilka principer utgår avtalslagen från?
Avtalslagen bygger på flera grundläggande principer:
- Tillitsprincipen: En part kan lita på att anbudet är bindande så snart det har lämnats, även om accepten ännu inte nått anbudsgivaren.
- Konsensualprincipen: Avtal blir bindande genom parternas ömsesidiga samtycke, oavsett formen på avtalet.
- Principen om avtalsfrihet: Parter har frihet att ingå avtal och bestämma innehållet i dessa avtal inom lagens ramar.
När kan ett avtal vara ogiltigt?
Ett avtal kan vara ogiltigt om det ingås under vissa felaktiga omständigheter som:
- Tvång eller otillbörligt påtryckning: Om en part tvingats ingå avtalet under hot eller påtryckning.
- Svek: Om avtalet baseras på vilseledande eller falska uppgifter från en av parterna.
- Ocker: Om en part utnyttjar någons trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroendeställning för att få fördelaktiga villkor.
- Allvarliga misstag: Om misstag vid avtalets ingående varit så pass väsentliga att det är uppenbart att avtalet inte hade ingåtts om parterna varit medvetna om felet.
När är avtalslagen tillämplig?
Avtalslagen heter egentligen Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område. Bruklig förkortning är AvtL. Redan namnet ger en antydan om dess tillämpningsområde. Den är tillämplig på avtal. Men inte vilka avtal som helst utan avtal som hänför sig till förmögenhetsrättens område. Här ska erinras om att förmögenhetsrätten kan sägas vara en del av civilrätten. Civilrätten brukar kontrasteras mot den offentliga rätten. Den senare har siktet inställt på förhållandet mellan den enskilde och det allmänna. Den förra, aktuell i detta sammanhang, tar istället sikte på förhållandet rättssubjekt emellan. Detta avser såväl fysiska personer som juridiska personer.
Att lagen begränsas för avtal på förmögenhetsrättens område innebär förenklat att andra avtal, exempelvis bodelningsavtal eller anställningsavtal, faller utanför lagens tillämpningsområde. Det ska förtydligas att detta är en förenkling. Avtalslagen (AvtL i fortsättningen) har i praxis utvidgat sitt tillämpningsområde och inte sällan väljer domstolar att ta ledning från lagen på områden där lagen “formellt” inte är tänkt att tillämpas. Ett konkret exempel är NJA 2020 s 624. Omständigheter i målet är, fört vårt vidkommande, inte lika intressanta som HD:s rubrik. Den löd “När grunderna för avtalslagens bestämmelser om ogiltighet och jämkning tillämpas på familjerättsliga avtal finns det anledning att ta hänsyn till de särdrag som utmärker olika slags avtal på detta område”.
Lagen har 3 kapitel, trots detta är det vedertaget att man inte anger kapitlet före paragrafen. Man skriver alltså inte 2:10 AvtL utan 10 § AvtL. Anledningen är att paragrafernas numrering inte börjar om efter varje kapitel, något som vanligtvis förekommer i andra lagar som har en kapiteluppbyggnad. Här kan inskjutas att Upphovsrättslagen, som tillkom 1960, har samma utformning som avtalslagen. Istället för kapitel kommer använda mig av uttrycket “del”.
Vad innehåller avtalslagen?
Den första delen tar sikte på avtals ingående, hur ingås ett avtal? Den andra delen tar sikte på fullmaktsinstitutet. Slutligen tar den tredje delen sikte på avtals ogiltighet.
Avtals ingående
I 1-9 §§ AvtL regleras avtals ingående.
Lagen laborerar med uttrycken “anbud” och “accept”.
Ett anbud kan vara “Vill du köpa min bok för 300 kr?”.
Accepten är svaret på anbudet. Det finns i grunden tre olika accept. Rena, orena och sena.
Olika former av accept
En ren accept på anbudet ovan är “Ja, jag köper gärna din bok för 300 kr”.
En oren accept på anbudet ovan är “Ja det skulle jag gärna vilja göra, men för 200 kr”.
En sen accept på anbudet innebär att accepten kommer efter acceptfristen. Acceptfristen är den tid anbudslämnaren är bunden av sitt anbud. Om den sena accepten kommer till anbudsgivaren, är det att se som ett nytt anbud. Då blir den som nyss skulle utge en accept, anbudsgivare, och den förra anbudsgivaren ska svara på anbudet.
Acceptfrist
I svensk rätt tillämpas den s.k tillitsprincipen. Anbud är bindande. Detta kan kontrasteras mot amerikansk rätt där kontraktsprincipen tillämpas. Där uppstår inte bundenhet förrän accepten kommit anbudsgivaren till handa. Notera dock att anbudsgivaren i svensk rätt bara är bunden av sitt anbud under acceptfristen.
Formkrav
Avtal kan ingås skriftligt eller muntligt, även konkludent. Om jag bjuder ut en vara till försäljning och du erbjuder mig pengar för varan, kan accepten anses konkludent. Båda är bundna. Detta kan kontrasteras mot de köp som kräver ett formenligt avtal. Exempelvis fastighetsköp eller vigsel.
Fullmakt
I 10 – 27 §§ AvtL regleras fullmaktsinstitutet.
En fullmakt är en rättshandling som bemyndigar en annan att ingå avtal i annans namn för annans räkning (jfr med kommission som innebär att kommissionären rättshandlar i eget namn men för annans räkning). På samma sätt som du ensam ingår ett avtal kan den fullmäktige ingå ett avtal i ditt namn. Upplägget bygger på en trepartskonstellation: Huvudman – mellanman – tredje man. Mellanmannen (fullmäktige) ingår avtal i huvudmannens namn och i huvudmannens räkning med tredje man. Parter i avtalet är således huvudmannen och tredje man.
Lagen innehåller vidare bestämmelser om vad som händer i avtalet mellan huvudmannen och tredje man, om mellanmannen skulle avtala om annat än vad huvudmannen egentligen ville. Härvid gör lagen en skillnad mellan behörighet och befogenhet. Behörigheten avser avtalet som sådant, i 10 § AvtL används uttrycket “inom fullmaktens gränser”. Om jag ber Emin att köpa en bil till mig representerar detta Emins behörighet. Köper han en cykel är avtalet ej giltigt. Med befogenhet menas å andra sidan, enligt 11 § AvtL, “inskränkande föreskrifter”. Om jag exempelvis ber Emin köpa en bil för 100 000 kr och han köper en bil för 200 000 kr är det fråga om en befogenhetinskränkning. Om säljaren (tredje man) inte hade anledning att tro att Emin bröt mot en befogenhet blir avtalet som regel giltigt.
Avtals ogiltighet
I 28-38 §§ AvtL regleras avtals ogiltighet.
Om ett avtal ingås genom tvång, svek eller genom att begagna andras “trångmål” (ocker) kan det ogiltigförklaras. Om en part svikligen förlett sin medkontrahent genom att exempelvis påstå saker som inte stämmer i syfte att få medkontrahenten att acceptera avtalet, kan avtalet också ogiltigförklaras.
Notera att man gör en skillnad mellan att ogiltigförklara avtal å ena sidan och att häva avtal å andra sidan. Det är inte möjligt att häva ett avtal genom AvtL, det görs istället genom jordabalken, köplagen eller andra tillämpliga lagar.
Det är emellertid också möjligt att jämka ett avtal enligt den s.k generalklausulen i 36 § AvtL. Beroende på omständigheter vid avtalet tillkomst eller senare inträffade omständigheter kan rätten jämka, dvs ändra, avtalet till en parts fördel. Paragrafen har generell räckvidd och tillämpas ibland på andra avtal än rent förmögenhetsrättsliga (jfr med NJA 2020 s 624 som jag hänvisade till inledningsvis).
Författat av: Faris Devic